Karsky stod paralyserad. Hans instinkt att höja vapnet möttes omedelbart av fem röda laserprickar som dansade över hans bröstkorg. Chocken i hans ansikte var total. Han insåg att han inte bara hade blivit överlistad; han hade vandrat rakt in i en minutiöst riggad fälla. Han släppte pistolen, som klirrade mot det klinkergolvet.
Rousseau klev fram genom rökridån, iklädd skottsäker väst. Han slängde Karsky mot disken och satte handklovar på honom med våldsam beslutsamhet.
“Viktor Karsky, du är anhållen för utpressning, väpnat hot och intrång,” sa Rousseau. Han tittade sedan upp på Élodie, som fortfarande stod helt stilla, orubbad. “Är du okej, Élodie?”
“Jag är helt okej, kommissarie,” sa hon och borstade symboliskt av lite damm från sin kavajärm. “Så… har vi tillräckligt för att stänga ner dem nu?”
Rousseau log grimt. “Vi har allt. Hans lilla utläggning om Léa och offshore-kontona fångades på högkvalitativt ljud och bild. Det här nätverket är färdigt.”
De närmaste veckorna blev en mediestorm. Ännu en gång var “Apotekaren från Lyon” på löpsedlarna, den här gången för att ha samarbetat med polisen för att sänka ett ökänt utpressarsyndikat. Karsky och hans överordnade stod inför decennier bakom galler.
Men den största segern för Élodie skedde i tysthet. Polisen kunde spåra Léa, som hade gömt sig i en fuktig källarlägenhet i Marseille. När polisen sparkade in hennes dörr, grät hon av lättnad och trodde att de räddade henne från syndikatet. Istället greps hon omedelbart för anstiftan till utpressning och konspiration mot Élodie.
När Léa satt i häktet, bruten och desperat, begärde hon att få prata med Élodie en sista gång. Élodie gick med på det, eskorterad av Rousseau.
De satt på varsin sida om det tjocka plexiglaset i besöksrummet. Léa var oigenkännlig; hennes hy var grå, håret stripigt och blicken jagad.
“Varför, Élodie?” viskade Léa genom nätet i glaset. “Du hade redan vunnit. Varför var du tvungen att krossa mig helt?”
Élodie tittade på henne utan en gnutta empati. “Jag krossade dig inte, Léa. Din egen girighet krossade dig. Ni trodde alla att jag var ett lamm som väntade på att bli slaktat. Din bror, din mor, du själv. Ni försökte ta mitt liv, mitt arv, och när det misslyckades försökte du kasta maffian på mig. Allt jag gjorde var att hålla upp en spegel så att världen kunde se vilka monster ni verkligen är.”
“Jag kommer att dö i fängelset,” snyftade Léa. “De kommer att döda mig där inne.”
“Då borde du ha tänkt på det innan du diktade upp lögner om mig,” svarade Élodie iskallt. Hon reste sig upp och rättade till sin kappa. “Detta är sista gången jag någonsin ser dig, Léa. Varken du, Adrien eller Monique existerar för mig längre. Ni är damm.”
Élodie vände sig om och gick ut, hon såg sig inte tillbaka ens när Léas desperata rop ekade mot väggarna.
Några månader senare damp ett brev ner i Élodies brevlåda. Det bar fängelsets stämpel och Adriens namn som avsändare. Hon stod i sitt kök, omgiven av doften av nybakt bröd och färskt kaffe. Hon vägde det oöppnade kuvertet i handen. För fem år sedan hade blotta synen av hans handstil fått henne att darra. Nu kände hon… ingenting.
Vad kunde han möjligtvis skriva? Förlåt? Att han ångrade sig nu när hans mor, hans syster och han själv fått sina liv förstörda? Att han saknade henne?
Det spelade ingen roll. Deras makt över henne var bruten. Deras ord var tomma.
Élodie gick fram till den öppna spisen där en varm brasa sprakade. Utan att bryta förseglingen kastade hon in brevet i elden. Hon såg på hur lågorna slickade papperet, hur det mörknade, krullade ihop sig och till slut förvandlades till grå aska som flöt upp i skorstenen.
Hon andades in djupt. Det var vår i Lyon. Hennes trädgård stod i full blom, och senare den kvällen skulle hon äta middag med Camille och Jean-Luc för att fira öppnandet av hennes fjärde apotek.
Hon hade varit offret i en makaber pjäs som andra skrivit. Men nu var hon regissören, och scenen var hennes egen. Élodie Dubois log, drack upp sitt kaffe och klev ut i solskenet, oslagbar och fri.
