Adrien rynkade pannan, den spelade sorgen sprack för en sekund. “En specifik person? Vem då? Jag är hennes make, jag är den enda arvingen enligt vårt äktenskapsförord.”

“Det stämmer, herr Morel,” sa notarien lugnt. “Men testamentsexekutorn måste vara närvarande.”

De tunga dubbeldörrarna till kontoret öppnades med ett knarrande ljud.

In steg Élodie.

Hon bar en skarp, marinblå dräkt och hennes hår var stramt uppsatt. Hon såg inte ut som en kvinna som nyligen återvänt från de döda; hon såg ut som en domare som klev in i sin rättssal. Bakom henne stod två civilklädda polisinspektörer och doktor Camille Bernard.

Färgen rann ur Adriens ansikte som om någon hade dragit ur en propp. Hans mun öppnades och stängdes, men inga ord kom ut. Monique gav ifrån sig ett strypt, gurglande ljud och pressade handen mot bröstet.

“Hej, älskling,” sa Élodie. Hennes röst var mjuk, men bar en kyla som sänkte temperaturen i hela rummet. “Jag hörde att du letade efter min livförsäkring. Och att du redan försökt sälja mitt apotek.”

“Élodie…” Adriens röst sprack i en gäll, panikslagen viskning. “Du… du är död. Sjukhuset sa…” Han tittade desperat mot Camille, sedan tillbaka på sin fru. Hans hjärna försökte febrilt förstå hur hans perfekta mord hade förvandlats till denna mardröm.

“Sjukhuset hjälpte mig att överleva ditt försök att mörda mig,” svarade hon och klev närmare bordet. “Örngottet, Adrien. Det ligger i polisens bevisrum. Tillsammans med labbrapporterna som visar exakt vilken koncentrerad allergen du hällde på det. Vi har också dina konversationer med din mor, och vi har pratat med Sandrine utanför. Hon var anmärkningsvärt villig att berätta allt om er lilla plan när hon insåg att hon var medhjälpare till mordförsök och försäkringsbedrägeri.”

Monique började gråta, högljudda, hysteriska snyftningar. “Det var inte min idé! Det var hans! Han ville rädda Léa, han sa att det var enda sättet!”

“Håll käften, mamma!” skrek Adrien och reste sig upp, stolen välte bakåt med en smäll. Han vände sig mot dörren som ett trängt djur, men de två inspektörerna klev omedelbart fram och blockerade vägen.

“Adrien Morel,” sa den äldre inspektören och tog fram sina handklovarna. “Du är anhållen för försök till mord, stämpling till mord och grovt bedrägeri. Du har rätt att tiga.”

När det kalla stålet klickade runt Adriens handleder sjönk han ihop, all hans tidigare arrogans och beräkning var helt borta. Han var reducerad till en skälvande, patetisk man som äntligen insåg vidden av sitt eget misslyckande.

Élodie såg på medan han fördes ut ur rummet, följd av hans nu hysteriskt gråtande mor, som också skulle få svara för sin inblandning. Hon kände ingen sorg, ingen ånger. Det svaga, febriga offret som hade gömt sig bakom soffan fanns inte längre. Ur askan av det svek som borde ha dödat henne, hade en ny kvinna rest sig – oslagbar och med full kontroll över sitt eget liv.