Fem år hade passerat sedan den där tunga ekdörren stängdes i rättssalen, men för Élodie kändes det ibland som om det var ett helt liv sedan. Hon hade inte bara överlevt; hon hade blomstrat. Hennes första apotek i Croix-Rousse hade blivit så framgångsrikt att hon öppnat ytterligare två filialer i Lyon. Hon hade specialiserat sig på en helhetssyn på hälsa, kombinerat traditionell medicin med avancerad hudvård och naturterapi. Hennes namn, Élodie Morel – fast hon nu i hemlighet övervägde att återta sitt flicknamn, Dubois – hade blivit synonymt med resiliens och framgång i stadens affärskretsar.
Huset hon köpt i utkanten av staden var hennes borg. En vitputsad villa med blå fönsterluckor och en lummig trädgård där hon odlade egna medicinalväxter: lavendel, rosmarin och ringblomma. Det fanns inga mörka hörn i det huset, inga dolda hemligheter bakom sofforna. Allt var öppet, fyllt av ljus och frisk luft.
Men friden är sällan absolut för den som en gång har tittat in i djupet av mänsklig ondska. Élodie hade blivit hypervaksam. Hon lade märke till detaljer som andra missade. Hon läste av människors kroppsspråk, deras blickar, tonfallet i deras röster. Det var en försvarsmekanism, en sköld hon bar med sig varje dag.
Det var en regnig tisdagseftermiddag i slutet av oktober, när vinden ven genom Lyons gator, som skuggorna från det förflutna började röra på sig igen.
Élodie stod bakom disken i sitt nyaste apotek, beläget i det fashionabla distriktet Presqu’île. Klockan ovanför dörren pinglade till. En man steg in. Han var i femtioårsåldern, klädd i en dyr, men något sliten yllekappa. Hans hår var gråsprängt och hans ögon, mörka och beräknande, svepte över lokalen innan de stannade på Élodie. Han köpte en flaska hostmedicin, men hans blick var inte den hos en sjuk man. Det var blicken hos någon som utvärderade ett byte.
“Ni har en mycket vacker butik, Madame Morel,” sa han med en röst som lät som grus mot plåt. Han lade pengarna på disken utan att titta på priset.
Élodie kände hur en isande kyla spred sig i magen, en instinkt hon hade lärt sig att aldrig ignorera. Han hade tilltalat henne vid namn, trots att hon inte bar någon namnskylt och aldrig skyltade med sitt ansikte i butikens marknadsföring.
“Tack,” svarade hon kort, hennes ansiktsuttryck var neutralt. “Kvitto?”
“Nej, det behövs inte. Vi kanske ses igen.” Han log ett leende som inte nådde ögonen, vände sig om och försvann ut i regnet.
När han gått, gick Élodie genast ut i bakrummet och låste dörren. Hon loggade in på övervakningssystemet och spolade tillbaka bandet. Hon frös bilden på mannens ansikte, skrev ut den och lade den i en mapp i sin väska. Hon var inte en kvinna som väntade på att saker skulle hända henne längre. Hon tog initiativet.
Samma kväll ringde hon Jean-Luc, den privatutredare som hade hjälpt henne att avslöja Sandrine och Léas förehavanden för fem år sedan. Jean-Luc var en före detta polis med ett kontaktnät som sträckte sig djupt in i Lyons undre värld.
“Jean-Luc. Jag behöver din hjälp igen,” sa hon rakt på sak när han svarade.
“Élodie. Det var länge sedan. Jag trodde att du hade lagt allt det där bakom dig.”
“Det trodde jag också. Men någon var i min butik idag. Han visste vem jag var, och han luktade… trubbel. Jag skickar en bild till dig nu.”
Inom fyrtioåtta timmar satt Jean-Luc i Élodies ljusa vardagsrum, med en rykande kopp kaffe framför sig och en allvarlig rynka mellan ögonbrynen. Han lade en tjock brun mapp på bordet.
“Du hade rätt, Élodie. Din instinkt är fortfarande knivskarp,” sa han och bläddrade upp mappen. “Mannen på bilden heter Viktor Karsky. Han är inte en vanlig småtjuv. Han fungerar som ‘inkasserare’ för det syndikat som Léa var skyldig pengar på Rivieran.”
Élodie stelnade till. “Léa? Men Léa förlorade ju allt. Hon dömdes för bedrägeri och de där männen tog ifrån henne allt hon ägde innan polisen ens grep henne.”
“Korrekt,” nickade Jean-Luc. “Men Léa är desperat, och desperata människor ljuger. Efter att hon släpptes från sitt kortare fängelsestraff förra året, har hon levt under radarn. Syndikatet hittade henne för en månad sedan. De ville ha resten av sina pengar – räntan på hennes skulder har vuxit till astronomiska summor. För att rädda sitt eget skinn har Léa sålt in en ny lögn till dem.”
Jean-Luc lutade sig fram. “Hon intalade dem att du, Élodie, hittade gömda tillgångar som tillhörde Adrien och familjen Morel. Hon påstod att du svindlade åt dig miljontals euro under skilsmässouppgörelsen och att du tvättar de pengarna genom dina nya apotek. Hon sa åt dem att kräva pengarna av dig.”
