Ett torrt, bittert skratt undslapp Élodies läppar. Det var nästan komiskt. Familjen Morel slutade aldrig att försöka suga blodet ur henne. Även krossad och ruinerad, försökte Léa kasta Élodie framför vargarna för att rädda sig själv.
“Så de tror att jag ruvar på deras pengar,” sa Élodie och drog handen genom håret. “Och Karsky var där för att skrämma mig. För att visa att de vet var jag är.”
“Exakt. De kommer inte att sluta vid ett butiksbesök, Élodie. Dessa människor skyr inga medel. Mitt råd? Lämna staden. Låt polisen ta hand om detta. Du har råd att ta en lång semester på obestämd tid.”
Élodie reste sig upp och gick fram till fönstret. Regnet piskade mot glaset. Hon tänkte på Adrien, ruttnande i sin cell. Hon tänkte på mardrömmarna hon hade kämpat sig igenom, panikångesten hon hade övervunnit. Hon hade inte byggt detta imperium, detta nya liv, för att fly från en feg lögnare som Léa och hennes hantlangare.
“Nej,” sa hon och vände sig om. Hennes ögon glödde med en beslutsamhet som fick till och med den härdade Jean-Luc att rygga tillbaka en aning. “Jag flyr inte från mitt eget liv. Jag gömmer mig inte bakom soffor längre. Om de vill ha en uppgörelse, ska de få en.”
“Élodie, du kan inte spela schack med maffian. De spelar inte efter några regler.”
“Då måste jag spela ett annat spel,” svarade hon kallt. “Jag behöver att du kontaktar kommissarie Rousseau. Vi måste sätta en fälla.”
Planen de formulerade under de kommande veckorna var djärv, farlig och briljant i sin enkelhet. Élodie visste att syndikatet var drivet av girighet, precis som familjen Morel. Om de trodde att det fanns pengar, skulle de bli blinda för riskerna.
Élodie började agera medvetet oförsiktigt. Hon såg till att hennes “hemliga” möten med sin bankman råkade avlyssnas av personer som Jean-Luc visste rapporterade till Karsky. Hon öppnade ett offshore-konto med hjälp av polisen – ett tomt konto som gav sken av att ta emot stora summor. Hon lät rykten sippra ut i affärskretsar att hon försökte sälja ett av sina apotek snabbt, under bordet, för att frigöra kontanter.
Karsky svalde betet. Trakasserierna eskalerade, exakt som förväntat. Svarta bilar började parkera utanför hennes hus på nätterna. Hon fick anonyma samtal där ingen andades. Ett fönster på hennes bil krossades. Men Élodie höll nerverna i styr. Varje incident dokumenterades minutiöst av Rousseau och hans team, som höll henne under konstant och osynlig övervakning.
Klimaxet kom en sen torsdagskväll. Élodie hade stannat kvar ensam på apoteket i Croix-Rousse för att göra inventering. Gatan utanför var öde och dränkt i det orangea skenet från gatlyktorna. Hon visste att de skulle komma. Rousseau hade varnat henne via en dold öronsnäcka: “De är på väg, Élodie. Tre män. Karsky leder dem. Vi är på plats.”
Låset på bakdörren krossades med en brutal kraft. In klev Karsky, flankerad av två storväxta män med masker för ansiktena. Karsky hade ingen mask; han log sitt kalla leende. Han bar en ljuddämpad pistol i handen.
Élodie stod vid kassaregistret, hennes hjärta slog som en trumma i bröstet, men hennes ansikte var en mask av is.
“Madame Morel,” sa Karsky och klev in i ljuset. “Du har varit svår att få tag på. Men jag ser att du jobbar sent för att samla ihop våra pengar.”
“Jag är inte skyldig er ett öre,” svarade Élodie och lade armarna i kors. “Léa Morel ljög för er. Hennes bror sitter i fängelse, och deras tillgångar beslagtogs av staten. Ni jagar ett spöke.”
Karsky skrattade, ett torrt, skrapande ljud. “Léa är en patetisk liten råtta, det vet jag. Men råttor brukar tala sanning när man håller deras fötter över elden. Vi vet om dina offshore-konton, Élodie. Vi vet om din plötsliga panik att sälja. Du ska föra över fem miljoner euro till ett konto vi anger, annars bränner vi ner det här apoteket med dig i det.”
Han höjde pistolen och riktade den mot hennes bröst.
Élodie blinkade inte. Hon tittade djupt in i Karskys ögon och tryckte på en liten larmknapp under disken. Det var inte ett vanligt tyst larm. Det var signalen.
“Felet ni gjorde,” sa Élodie med en röst som skar genom tystnaden som en skalpell, “var att tro på en kvinna som lät sin bror försöka mörda mig. Och det andra felet… var att underskatta mig.”
I samma sekund exploderade apotekets skyltfönster, inte av en bomb, utan av insatsstyrkans tunga fordon som backade in genom säkerhetsgallret. Bakdörren sparkades in. Rummet fylldes omedelbart av bländande ljus, rök och dussintals tungt beväpnade poliser som skrek order.
“Vapen ner! Vapen ner!”
