“Jag vet inte hur man tar hand om en bebis.”

“Vi kan inte skicka henne till statlig vård.”

“Vi kan inte bara behålla någons barn.”

“Hon är min brorsdotter.”

“Då hittar du hennes föräldrar.”

“Jag försöker.”

Daniel började bönfalla.

En månad, sa han.

Bara en.

Om Ethan kom tillbaka skulle barnet gå tillbaka till honom. Om de hittade mamman skulle de kontakta henne. Om inget av det hände skulle de komma på något.

Jag gjorde motstånd.

Sedan tittade jag på barnet.

Daniel visste exakt vilken del av mig som till slut skulle säga ja.

En månad blev två.

Två blev tre.

Det fanns sömnlösa nätter, flaskor förberedda vid omöjliga tider, tvätt som aldrig verkade ta slut, och gräl mellan Daniel och mig om vem som skulle göra vad.

Jag hade aldrig varit mamma.

Till en början skrämde varje gråt mig eftersom jag inte kunde förstå vad det betydde.

Men bebisar bryr sig inte om du känner dig förberedd.

De behöver dig helt enkelt hela tiden.

Och någonstans mellan de utmattade nätterna och vanliga morgnar blev jag fäst vid mig.

Jag såg henne lära sig att rulla över.

Jag såg henne lyfta på huvudet.

Jag såg henne upptäcka sina egna händer.

Första gången hon kröp mot mig skrattade jag så mycket att jag grät.

Vid det laget hade hon blivit Emily.

Min Emily.

Daniel verkade märka exakt när jag slutade prata om tillfälliga arrangemang.

Det var då pengarnas bråk började igen.

Han berättade att han och Frank ville starta ett litet företag.

De behövde kapital.

Mitt sparkonto närmade sig förfallodatum.

Daniel ville ha det.

“Nej.”

Han blinkade.

“Är det allt?”

“Det är mina besparingar.”

“Vi är gifta.”

“Och vi håller oss knappt flytande.”

“Det är så här vi slutar knappt hålla oss flytande.”

“Du har ju inte ens ett jobb.”

“Det är därför vi startar ett företag.”

“Med Frank?”

“Han har erfarenhet.”

“I vad?”

Daniels ansikte hårdnade.

“Nu kör vi.”

Jag vägrade flytta pengarna.

Han anklagade mig för att vara självisk.

Han påminde mig om att hans pensionsfonder hade hjälpt oss att försörja oss efter flytten.

Jag påminde honom om att min också hade gjort det.

Sedan nämnde han det lilla belopp jag fått efter att min mormor dog.

Det avslutade samtalet för mig.

“Gör inte det.”

“Vad?”

“Blanda inte in hennes pengar i det här.”

“Det är familjepengar.”

“Nej. Det mesta betalade ändå utgifterna från hennes sista år.”

“Du har alltid en anledning.”

“Och du har alltid handen utsträckt.”

Hans ögon blixtrade.

Jag ångrade genast formuleringen, men tog inte tillbaka den.

Daniel pekade mot Emilys rum.

“Och börja inte bete dig som om du är någon sorts helgon bara för att du uppfostrar Ethans barn.”

Jag stirrade på honom.

“Ursäkta?”

“Om du ogillar det så mycket kan vi hitta någon annanstans åt henne.”

Hela min kropp blev kall.

“Du bad mig älska det barnet.”

“Jag bad dig hjälpa tillfälligt.”

“Och nu?”

Han ryckte på axlarna.

“Om du ska hålla det över allas huvuden kanske statlig vård vore bättre.”

Det var första gången jag förstod att Emilys sårbarhet kunde bli ett annat vapen i vårt äktenskap.

Jag stannade.

Dels för att jag fortfarande mindes mannen Daniel en gång varit.

Mest för att jag då inte kunde föreställa mig att lämna Emily kvar.

När jag vägrade affärspengarna gav Frank upp depositionen för platsen där han bott och gav det han återfick till Daniel.

Sedan flyttade han in i vårt hus.

Daniel agerade som om situationen var mitt fel.

“Om du hade hjälpt oss hade pappa inte behövt använda sina bostadspengar.”

Så Frank kom tillbaka.

Den här gången fanns det ingen Ethan som kunde tala om för honom när han skulle sluta.

Hans beteende blev värre.

En eftermiddag matade jag Emily med ersättning när Frank tittade över och frågade varför jag inte ammade henne.

Jag trodde han skämtade.

“Hon är inte mitt biologiska barn.”

Frank rynkade pannan som om det var ett tekniskt problem som kunde lösas.

Sedan gjorde han en olämplig kommentar om huruvida stimulering av mjölkproduktion kunde fungera och föreslog att han visste något om att “hjälpa” eftersom han hade fått barn.

Jag ställde ner flaskan.

“Nog.”

Frank skrattade.

“Jag skojar.”

“Nej.”

Hans leende försvann.

“Ursäkta?”

“Du får inte säga något äckligt och sedan kalla det ett skämt när jag protesterar.”

“Se upp för hur du pratar med mig.”

“Då ska du se till hur du pratar med mig.”

Emily började gnälla.

Jag hämtade henne.

Frank mumlade att han inte längre kunde säga något i sin egen sons hus utan att göra mig upprörd.

Sedan sa han åt mig att sluta föreläsa och hämta något att dricka åt honom.

Nästa morgon kastade Daniel skilsmässopapper på bordet.

Sidorna gled mot mig och stannade bredvid mitt kaffe.

Jag tittade från dem till honom.

“Vad är det här?”

“Du vet vad det är.”