“Vem tror du att du pratar med?”

Jag stirrade på honom.

“Daniel.”

“Det där är min far.”

“Han pratade om min mormor.”

“Så du får förolämpa honom?”

“Jag sa till honom att han gick över gränsen.”

“Du tror alltid att han går över gränsen.”

Frank sa ingenting.

Han stod bakom Daniel med uttrycket av en man som ser någon annan kämpa en strid för honom.

Daniel pekade mot mig.

“Du behandlade din mormor som familj. Försök ge min far hälften av den respekten.”

“Jag brydde mig om kvinnan som uppfostrade mig.”

“Och han uppfostrade mig.”

Orden var så uppenbart osanna att jag inte kunde svara direkt.

Daniel visste det också.

Men vid det laget hade fakta blivit mindre viktiga än den familj han ville föreställa sig.

“Om det här fortsätter hända,” sa han, “kanske vi borde skiljas.”

Jag tittade på honom.

“Skilsmässa?”

“Du hörde mig.”

Han sa det som om han hotade att avboka en middagsbokning.

“Behandla min far som familj eller sluta låtsas att du bryr dig om familjen överhuvudtaget.”

Den natten höll ilskan mig vaken.

Men sorgen gjorde allt osäkert.

Daniel hade varit snäll mot min mormor i flera år innan vi flyttade. Han hade kört henne till möten. Fixade saker runt sitt hem. Tillbringade helger med henne. Ringde henne när jag var upptagen.

Jag visste hur mycket hon hade gillat honom.

Och eftersom jag redan var känslomässigt utmattad gjorde jag det jag gjort sedan Norfolk.

Jag försökte förstå.

Kanske hade jag blivit mindre tålmodig.

Kanske hade sorgen skärpt varje ord.

Kanske hade jag verkligen behandlat Frank annorlunda.

De tankarna skämdes ut nu, men de var verkliga då.

Ethan var den som till slut sa det ingen annan ville.

Han bad att få prata med mig ensam.

“Jag borde nog inte säga det här,” började han, “men jag tycker att du borde lämna Daniel.”

Jag stirrade på honom.

“Menar du skilja mig?”

Ethan nickade.

“Jag vet att han är min bror. Det är därför det här är svårt.”

Han gnuggade händerna och tittade mot fönstret.

“Jag går också.”

“Lämnar du Norfolk?”

“Ja.”

Det överraskade mig nästan lika mycket som hans råd.

Ethan hade varit den som hanterade Frank i flera år.

“Varför?”

“Jag är trött.”

Hans svar var enkelt.

Sedan förklarade han.

Frank hade inte slutat spela.

Kanske var mängderna mindre än tidigare, men vanan hade aldrig försvunnit. Drickandet hade inte heller försvunnit.

Ethan hade tillbringat år med att försöka städa upp Franks problem, täcka små skulder, lugna gräl och stoppa honom från att förstöra den stabilitet som fanns kvar.

“Jag vill ha mitt eget liv,” sa Ethan.

Jag kunde inte klandra honom.

Han var trettiofem. Han hade redan tillbringat för mycket av vuxenlivet med att föräldra den far som misslyckats med att föräldra honom.

“Daniel är här nu,” fortsatte Ethan. “Kanske kan jag äntligen gå därifrån.”

Tanken på att förlora den enda person som någonsin utmanat Frank skrämde mig.

Men jag kunde inte be Ethan offra sig själv för min bekvämlighet.

Han reste sig för att gå, men stannade till.

“En sak.”

“Vad?”

“Var försiktig med pengar.”

Min mage knöt sig.

“Med Daniel?”

“Med pappa.”

Han såg obekväm ut.

“Skydda bara din ekonomi.”

Jag lovade att jag skulle göra det.

Kort därefter kom Daniel till mig med en förfrågan.

Ethan, sa han, behövde pengar för att börja om.

Han ville lämna Norfolk, bygga ett nytt liv och behövde en klumpsumma för att etablera sig.

Om begäran påstås ha kommit från Frank skulle jag ha vägrat direkt.

Men Ethan hade försvarat mig.

Han hade varnat mig.

Jag litade på honom.

Så jag gick med på att låna ut pengarna.

Jag gav den aldrig direkt till Ethan.

Daniel tog hand om allt.

Vid den tiden ifrågasatte jag inte det.

Sedan försvann Ethan.

Inte långt därefter kom Daniel in genom vår ytterdörr med ett spädbarn.

Jag minns ljudet av dörren som öppnades.

Jag minns att jag vände mig från köket.

Och jag minns att jag såg ett litet hopbundet barn mot Daniels bröst.

Hans ansikte var rodnande av ilska.

“Han gjorde det,” sa Daniel.

“Vem?”

“Ethan.”

Jag stirrade på bebisen.

“Vad pratar du om?”

“Han sprang.”

Daniel började gå fram och tillbaka.

Han påstod att Ethan hade spelat i hemlighet. Pengarna jag hade lånat honom var borta. Ethan hade försvunnit, bytt telefonnummer och lämnat barnet hos Frank.

Jag kunde inte bearbeta historien.

“Ethan har ett barn?”

“Tydligen.”

“Med vem?”

“Jag vet inte.”

“Du såg honom aldrig dejta någon.”

“Inte du heller.”

Daniel sa att de hade kontaktat polisen och frågat runt, men Ethan hade försvunnit med flit.

“Vad sägs om barnets mamma?”

“Vi vet inte vem hon är.”

Jag tittade på barnet.

Hon kunde inte ha varit mer än några månader gammal.

Daniel sänkte rösten.

“Tills vi hittar Ethan behöver hon någonstans att bo.”

“Nej.”

Han stirrade på mig.

“Linda.”