“Jag gör ingenting.”

“Du fiskade igår kväll.”

“Så?”

“Du vandrade i lördags.”

Daniels uttryck hårdnade.

“Jag tar igen tid jag aldrig hade med min far.”

“Och jag betalar för det.”

Han reste sig.

“Är det verkligen det här det handlar om?”

“Det handlar om att vi ska få slut på pengar.”

“Han är min far.”

“Jag vet.”

“Nej, det gör du inte.”

Grälet förändrades omedelbart.

Det var något Daniel hade blivit väldigt bra på.

All oro för Frank blev bevis på att jag saknade medkänsla.

Alla frågor om pengar blev bevis på att jag kände agg mot Daniels lycka.

Varje gräns blev en attack på den barndom han överlevt.

“Du hade din mormor,” sa han. “Du hade någon som älskade dig. Det gjorde jag inte.”

Jag stirrade på honom.

“Vad har det med att betala våra räkningar att göra?”

“Allt.”

“Nej, Daniel. Det gör det inte.”

Hans ögon smalnade.

“Kanske gillade du mig bättre när jag inte hade någon.”

Det stoppade mig.

“Vad?”

“Du gifte dig med en man utan familj. Nu har jag plötsligt en och du står inte ut med det.”

“Det är inte sant.”

“Du hade inga svärföräldrar förut. Nu gör du det.”

“Mitt problem är inte att du har en pappa. Mitt problem är att din pappa gör olämpliga kommentarer i vårt hem, dricker varje kväll, ber om pengar, och du vägrar arbeta för att du försöker ta igen tjugo år på sex månader.”

Daniel skakade på huvudet.

“Du får honom alltid att låta äcklig.”

“Jag upprepar vad han gör.”

“Han är lite rå i kanterna. Han arbetade hårt hela sitt liv. Han hade inte din utbildning.”

“Det förklarar inte allt.”

“Han oroar sig för dig och du förvandlar det till något fult.”

Jag kunde knappt tro vad jag hörde.

“Om din far hade sagt de där sakerna om min kropp, skulle du fortfarande kalla det oro?”

“Han är från en annan generation.”

“Det är inget svar.”

Daniel vände bort blicken.

Sedan sa han meningen som höll mig vaken långt efter att grälet var över.

“Jag är besviken på dig.”

I åratal trodde jag att det säkraste med mitt äktenskap var att Daniel förstod övergivenhet.

Istället hade han lärt sig att använda sin egen historia som en sköld.

Varje gång jag utmanade honom blev han det sårade barnet igen, och på något sätt blev jag den som skadade honom.

Jag var redan utmattad när min mormors hälsa försämrades.

Samtalet kom från Philadelphia och förändrade allt.

Hon hade uppfostrat mig efter att mina föräldrar dog. Hon hade packat mina skolmatsäckar, deltagit i varje ceremoni, hjälpt mig genom college och stått vid min sida när jag gifte mig med Daniel.

När läkarna sa att hon behövde hjälp fanns det ingen tvekan om vart jag skulle ta vägen.

Jag återvände till Philadelphia.

Daniel stannade i Norfolk.

Till en början besökte han när han kunde.

Han satt med min mormor. Han hjälpte mig med ärenden. Han gjorde kaffe när jag var för trött för att tänka. I de stunderna såg jag glimtar av mannen jag gift mig med.

Men besöken blev mindre frekventa.

Veckor sträcktes ut till månader.

Min farmors tillstånd försämrades.

Nästan ett år gick och Daniel och jag bodde mestadels isär.

Sedan dog hon.

Det finns förluster som får världen att kännas tystare även när allt runt omkring dig är högljutt.

Det var så det kändes att förlora henne.

Efter begravningen återvände jag till Norfolk eftersom jag inte visste vad jag annars skulle göra. Philadelphia kändes inte längre som platsen jag lämnat. Lägenheten var borta. Mitt jobb var borta. Min mormors hus kändes smärtsamt tomt.

Jag sörjde så mycket att även vanliga uppgifter verkade svåra.

Frank kom över mindre än en månad efter begravningen.

Jag hade knappt hunnit plocka undan några av min mormors tillhörigheter när han frågade om hon hade lämnat mig något av värde.

Jag trodde att jag hade missförstått honom.

“Vad?”

“Du tog hand om henne hela den tiden. Försäkring? Arv? Något?”

Jag stirrade på honom.

Frank ryckte på axlarna.

“Jag bara frågar.”

Sedan gjorde han en annan kommentar – något om hur besvikande det skulle vara om jag hade tillbringat ett år med att ta hand om någon bara för att bli kvar med räkningar.

Sorgen inom mig förvandlades genast till ilska.

“Min mormor var ingen investering.”

Frank himlade med ögonen.

“Folk dör, Linda. Alla gör det. Du kan inte falla isär för alltid.”

“Det har inte ens gått en månad.”

“Jag skojade bara.”

“Det där var inget skämt.”

“Du är för känslig.”

“Sluta då säga saker som kräver att alla andra låtsas att du inte menade dem.”

Franks ansikte förändrades.

Innan han svarade gick Daniel över rummet.

Slaget över mitt ansikte kom så snabbt att jag för en sekund inte förstod vad som hade hänt.

Jag rörde vid min kind.

Daniel andades tungt.