Hon trodde att den värsta sanningen hon skulle få höra var att Daniel hade ljugit om anställningen.

Hon hade ingen aning om hur många fler lögner som väntade bakom den.

Om jag kunde prata med henne nu skulle jag inte säga åt henne att bli hårdare.

Jag skulle säga åt henne att lita på det hon såg.

Att sluta översätta respektlöshet till trauma.

För att sluta förväxla förståelse med plikt.

Att minnas att en annan persons smärtsamma barndom kan förklara deras beteende utan att ursäkta vad de väljer att göra som vuxna.

Framför allt skulle jag säga till henne att barnet hon ännu inte ens hade träffat skulle bli det tydligaste beviset på att familj aldrig bara handlade om blod.

Daniel tillbringade år med att säga att familj betydde att aldrig lämna.

Jag lärde mig till slut något bättre.

Familjen är att veta vem som förtjänar att få stanna.

Och nuförtiden gör Emily och jag precis det.

Vi lever.

Tyst.

Lyckligtvis.

Utan att vänta på att någon annan ska definiera vad vi är för varandra.