Min forensiska revisor, en tystlåten man i femtioårsåldern vid namn Arthur, lutade sig närmare skärmen. Hans fingrar flög över tangentbordet när han öppnade kalkylblad efter kalkylblad. Mappstrukturen var ett mästerverk av bedrägeri. Det fanns den officiella versionen, den som presenterades för styrelsen och investerarna, och så fanns det Riverside Internal. Den verkliga versionen.

När dörrarna stängdes bakom honom, vände jag mig mot styrelsen. ”Vi har en hel del städarbete att göra”, sa jag. Min röst var lugn, auktoritär och fri från tvekan. ”Eleanor kommer att leda en fullständig internutredning. Vi kommer att vara helt transparenta med myndigheterna. Marknaden kommer att skaka under ett par dagar, men när vi visar att vi handlade snabbt och beslutsamt för att avlägsna rötan, kommer förtroendet att återvända. Jag kliver in som tillförordnad vd med omedelbar verkan. Några invändningar?”

Ingen sa ett ord. De bara nickade.

Månaderna som följde var en storm, men det var en storm jag kontrollerade. Dominics rättegång blev precis det spektakel han alltid hade älskat, men den här gången var han inte hjälten. Media, som han tidigare hade manipulerat, vände sig emot honom som svältande vargar. De grävde fram allt. Hans älskarinnor, hans lögner, hans arrogans. Det kom fram att han inte ens hade pengar kvar att betala sina egna försvarsadvokater – Obsidian Capital hade omedelbart fryst alla hans tillgångar kopplade till förskingringen, vilket visade sig vara i stort sett allt han ägde.

Takvåningen som han gett mig trettio dagar att lämna? Den sålde jag, inte för att jag behövde pengarna, utan för att jag inte ville ha kvar hans spöken. Jag köpte en historisk byggnad i West Village, lät restaurera de gamla tegelväggarna och fyllde den med böcker, ritningar och ljus. Mitt “lilla arkivliv” hade blivit ett imperium.

En sen kväll i december, nästan ett år efter att han skrivit under skilsmässopapperen, satt jag ensam på mitt kontor på Obsidian. Det snöade över Manhattan igen, stora, vita flingor som föll tyst över staden.

På mitt skrivbord låg en rapport om ett nytt fastighetsprojekt i London. Det var riskabelt, men innovativt. En hållbar framtidsvision som integrerade historisk bevarandearkitektur med modern teknik. Det var precis den typ av projekt som Dominic hade hatat. Jag tog min penna – en enkel, svart bläckpenna, inget guld, ingen platina – och skrev under längst ner på sidan.

V. Moore.

Jag lutade mig tillbaka i läderstolen och tittade ut över skyskraporna. Staden glittrade som ett hav av diamanter. Jag var inte längre den tysta frun i bakgrunden. Jag var inte längre ett offer för någon annans ambition. Jag var stormen. Och jag hade aldrig känt mig mer levande.