Min forensiska revisor, en tystlåten man i femtioårsåldern vid namn Arthur, lutade sig närmare skärmen. Hans fingrar flög över tangentbordet när han öppnade kalkylblad efter kalkylblad. Mappstrukturen var ett mästerverk av bedrägeri. Det fanns den officiella versionen, den som presenterades för styrelsen och investerarna, och så fanns det Riverside Internal. Den verkliga versionen.
”Titta här”, sa Arthur och pekade med en penna mot en rad med röda siffror. ”Riverside-projektet. Dominic rapporterade en beläggningsgrad på nittiotvå procent. Han använde den siffran för att utlösa en prestationsbonus på fyra miljoner dollar förra kvartalet.”
”Och den verkliga siffran?” frågade jag. Min röst var lugn, men pulsen slog hårt i öronen.
”Sextiofyra procent”, svarade Arthur. ”Men det är inte det värsta. Titta på underhållsöverföringarna. Han har godkänt fakturor på miljontals dollar till tre olika underleverantörer för renoveringar och strukturella uppgraderingar i byggnaderna.”
Han klickade på en annan fil. Ett nätverk av företagsnamn dök upp. ”Jag körde just dessa tre företag genom databasen. De existerar bara på papper. Skalbolag, registrerade på Caymanöarna. Pengarna lämnade Obsidian Capital, passerade genom dessa falska underhållsbolag och försvann utomlands. Din exman har inte bara överdrivit siffror, Serena. Han har systematiskt förskingrat kapital från företaget. Vi pratar om tiotals miljoner dollar.”
Jag stirrade på det blåa ljuset från skärmen. I sju år hade jag trott att jag kände mannen jag var gift med. Jag trodde att hans största brister var hans arrogans, hans kyla och hans oförmåga att se mig som något annat än en prydnad han hade tröttnat på. Men Dominic var inte bara en narcissist. Han var en brottsling. Och i sin hybris hade han sparat bevisen på sin egen assistents backup-enhet, övertygad om att ingen någonsin skulle ha makten att granska honom.
”Ladda ner allt”, sa jag. ”Gör tre säkra kopior. En till dig, en till mig, och en som vi skickar direkt till en oberoende advokatbyrå som specialiserar sig på vitkragbrott.”
”Ska jag stänga honom ute från systemet?” frågade Arthur.
”Nej.” Jag mötte hans blick. ”Låt honom tro att han fortfarande har kontroll. Låt honom fortsätta logga in. Låt honom tro att hans plan fungerar. Om vi stänger ute honom nu vet han att vi har hittat något. Jag vill att han ska gå in i styrelserummet i morgon och tro att han har vunnit.”
När jag lämnade serverrummet och tog hissen upp till mitt nya kontor – styrelseordförandens hörnkontor, med panoramautsikt över Manhattan – vibrerade min telefon igen. Det var Dominic.
Jag lät den ringa tre gånger innan jag svarade. ”Serena”, sa hans röst. Den var slät, självsäker. Den där tonen han använde när han pratade med människor han ansåg vara underlägsna. ”Har du sett nyheterna? Aktiekursen dök precis tre procent. Marknaden gillar inte instabilitet. Och de gillar definitivt inte att en obskyr ex-fru utan affärserfarenhet plötsligt leker vd.”
”Jag såg artikeln, Dominic”, svarade jag lugnt. Jag stod vid fönstret och tittade ner på staden som min familj hade varit med och byggt.
”Det var bara början”, varnade han. ”Jag har fler vänner inom pressen. Hela branschen vet vem jag är. De vet att jag byggde upp det här företaget under de senaste fem åren. Jag har ett förslag till dig, Serena. Ett generöst sådant.”
”Jag lyssnar.”
”Avgå som styrelseordförande. Sälj dina andelar till en överenskommen värdering. Du får tillräckligt med pengar för att leka med dina små arkiv resten av livet. Gör du det, stannar jag kvar som vd, lugnar marknaden, och pressen glömmer bort dig. Om du vägrar… kommer jag att se till att styrelsen avsätter dig innan veckan är slut på grund av inkompetens. Du har fram till i morgon bitti på dig.”
Han lade på. Han trodde verkligen att han höll i alla korten. Han trodde att hans lilla smutskampanj i media var det tyngsta vapnet i kriget. Han hade ingen aning om att jag stod i ett rum fyllt av bensin och att det var han själv som just hade räckt mig tändstickan.
En timme senare satt jag i möte med företagets chefsjurist, Eleanor Vance – ingen släkting, men en av de skarpaste knivarna på Wall Street. Jag lade ut papperskopiorna av Arthurs rapport på det massiva ekbordet.
Eleanor läste i tystnad. Hennes ögon, bakom de tjocka glasögonbågarna, blev smalare för varje sida. ”Min gud”, mumlade hon slutligen. ”Han var inte ens diskret. Skalbolagen är knutna till en IP-adress som registrerats på hans privata villa i Aspen.” hon tittade upp på mig. Hennes blick var knivskarp. ”Hur vill du spela det här, Serena? Vi kan kalla in FBI omedelbart. Han greps innan lunch.”
