”Min personliga situation är irrelevant”, svarade jag kallt. ”Låt oss gå över till kvartalsrapporten. Dominic, du har ordet. Låt oss höra om dina framgångar med Riverside-projektet.”

Han log, reste sig upp och kopplade in sin bärbara dator till den stora skärmen på väggen. En vacker presentation lyste upp rummet. Grafer som pekade uppåt. Gröna siffror. ”Riverside är en triumf”, började han smidigt. ”Vi har uppnått 92 procents beläggning. Intäkterna har överträffat prognoserna med femton procent. Detta projekt bevisar att min aggressiva expansionsstrategi fungerar. Det är därför, bästa styrelsemedlemmar, som jag idag ber om ert förtroende att utöka min befogenhet. Jag föreslår en omröstning om att ge vd oberoende mandat att godkänna projekt upp till hundra miljoner dollar utan styrelsens förhandsgodkännande. Detta kommer att effektivisera vår verksamhet och kringgå onödig byråkrati.”

Han tittade på mig. Onödig byråkrati. Han menade V. Moore. Han menade mig.

”Är det din fullständiga rapport gällande Riverside, Dominic?” frågade jag.

”Det är den”, svarade han och satte sig ner med ett självgott leende. ”Siffrorna talar för sig själva.”

”Det gör de verkligen.” Jag gav en signal till Eleanor, som satt i hörnet av rummet. Hon tryckte på en knapp på sin surfplatta. Skärmen bakom Dominic blinkade till. Hans vackra, gröna grafer försvann. Istället fylldes hela väggen av kalkylbladet från Riverside Internal. Rader och åter rader av överföringar. Röda flaggor. Offshorenätverk.

Dominics leende frös fast. Han vände sig om och tittade på skärmen. Jag såg hur färgen långsamt dränerades från hans ansikte. Det var en subtil förändring, men för någon som hade studerat hans mikrouttryck i sju år, var det som att se ett berg rasa samman.

”Vad… vad är det här?” stammade han och försökte snabbt hitta sin bärbara dator för att stänga av presentationen. ”Systemet har blivit hackat. Någon har manipulerat mina filer.”

”Ingen har manipulerat något”, sa jag, och min röst ekade tydligt i den totala tystnaden i rummet. ”Det du tittar på, kära styrelse, är de verkliga siffrorna. Beläggningsgraden för Riverside är inte nittiotvå procent. Den är sextiofyra. Den 15-procentiga vinstökningen existerar inte. Istället har fyrtio miljoner dollar systematiskt slussats ut från Obsidian Capital genom tre falska underhållsföretag registrerade på Caymanöarna. Företag vars IP-adresser lustigt nog leder tillbaka till vår vd:s semesterbostad.”

Styrelserummet bröt ut i kaos. Människor reste sig upp. Någon skrek. Investeraren bredvid Dominic flyttade instinktivt sin stol bort från honom.

”Det är en lögn!” skrek Dominic och slog näven i bordet. Hans perfekta fasad rämnade helt. Han såg inte längre ut som en mäktig vd. Han såg ut som ett hörnställt djur. ”Hon försöker sätta dit mig! Det är en hämnd för skilsmässan! Hon har fabricerat allting!”

”Verkligen?” Eleanor reste sig upp och öppnade dörren till det intilliggande rummet. In klev Bianca, åtföljd av två civilklädda detektiver från enheten för ekonomisk brottslighet.

När Dominic såg Bianca stannade han mitt i en rörelse. Hans mun öppnades, men inga ord kom ut.

”Ms. Bianca Rossi”, sa Eleanor formellt. ”Skapade du de filer som nu visas på skärmen på eget initiativ?”

Bianca tittade på Dominic, hennes ögon fyllda av tårar men hennes röst var stadig. ”Nej. Dominic Sterling gav mig specifika instruktioner att föra dubbel bokföring. Han gav mig flash-enheten och sa åt mig att gömma undan transaktionerna i filen Riverside Internal. Han hotade att sparka mig om jag berättade för någon.”

”Din lilla—” Dominic tog ett steg mot henne, men de två detektiverna rörde sig snabbt framåt och blockerade hans väg.

”Mr. Sterling”, sa en av detektiverna, en lång man med en sliten rock. ”Vi har en order om att beslagta all din elektroniska utrustning, samt ett arresteringsordere gällande grovt bedrägeri, förskingring och urkundsförfalskning. Jag ber dig att följa med oss lugnt.”

Dominic stirrade på dem. Sedan tittade han på styrelsen, som nu såg på honom med avsky. Till sist vände han blicken mot mig. Det fanns ingen ilska kvar i hans ögon. Bara chock. En bottenlös, oförstående chock över att han, arkitekten bakom sitt eget liv, hade blivit utmanövrerad av kvinnan han trodde var en grå mus.

”Du… du planerade det här”, viskade han.

”Nej, Dominic”, sa jag och började samla ihop mina papper. ”Jag överlevde dig bara. Och medan du var upptagen med att underskatta mig, lärde jag mig hur ditt spel spelades.”

Detektiverna lade handfängsel på honom. Klicket från metallen var det enda ljudet som hördes när de ledde honom ut ur rummet. Mannen som femton timmar tidigare hade bett mig hitta en “liten studio”, fördes ut i handbojor från den byggnad jag nu ägde.