Min forensiska revisor, en tystlåten man i femtioårsåldern vid namn Arthur, lutade sig närmare skärmen. Hans fingrar flög över tangentbordet när han öppnade kalkylblad efter kalkylblad. Mappstrukturen var ett mästerverk av bedrägeri. Det fanns den officiella versionen, den som presenterades för styrelsen och investerarna, och så fanns det Riverside Internal. Den verkliga versionen.

”Nej”, sa jag. ”Inte än. Om vi bara arresterar honom blir det en utdragen process. Han kommer att spela offer. Han kommer att påstå att jag planterade bevisen för att hämnas för skilsmässan. Han kommer att använda sina kontakter i media för att framställa företaget som instabilt, vilket skadar våra investerare.”

”Så vad är planen?”

”I morgon bitti har vi det ordinarie styrelsemötet för kvartalet. Dominic planerar att använda det mötet för att vända styrelsen mot mig och tvinga fram en omröstning om misstroende. Jag vill att vi låter honom göra exakt det. Låt honom presentera sina siffror. Låt honom binda sig själv vid masten framför hela styrelsen. När han har gjort det… då presenterar vi våra siffror.”

Eleanor log. Ett kallt, rovdjursliknande leende. ”Du är farligare än du ser ut, ms Vance.”

”Min mamma lärde mig en sak innan hon dog”, svarade jag. ”Avbryt aldrig en fiende när han håller på att göra ett misstag.”

Senare den eftermiddagen kallade jag in Bianca till mitt kontor. När hon klev in genom dörren såg hon ut som om hon var på väg till sin egen avrättning. Hennes designerkläder kändes plötsligt för stora, och hennes händer skakade när hon knäppte dem framför sig.

”Sätt dig”, sa jag. Hon sjönk ner i stolen mittemot mig.

”Du gav mig USB-minnet”, började jag. ”Varför?”

Bianca svalde hårt. ”Han… Dominic förändrades. I början var det bara affärer. Sedan började han bli paranoid. Han bad mig starta konton i mitt namn. Han skickade dokument till min privata mail som jag var tvungen att radera omedelbart efter att jag sparat dem på minnet. När han sa att han skulle lämna dig för mig… trodde jag på honom. Men i morse, när nyheten kom ut att du ägde företaget… packade han sina väskor på kontoret och sa åt mig att han skulle flyga till Aspen ensam. Han tänkte lämna mig här för att ta smällen om någon började ställa frågor.”

Jag kände ett styng av medlidande. Dominic bröt inte bara ner sin fru; han bröt ner alla som stod i hans väg. Han hade använt henne som en mänsklig sköld.

”Du är inblandad i förskingring, Bianca”, sa jag, utan onödig grymhet, men med total tydlighet. ”Ditt namn står på flera av de konton som användes för att tvätta pengar.”

Hon började gråta. ”Jag visste inte! Jag gjorde bara vad min chef sa åt mig!”

”Det spelar ingen roll vad du visste. Lagen bryr sig bara om vems signatur som står på papperen. Men”, sa jag och lutade mig framåt, ”jag kan erbjuda dig en väg ut.”

Hon tittade upp, sminket var utsmetat under ögonen. ”Vad som helst.”

”I morgon, under styrelsemötet, kommer Dominic att hävda att filerna är förfalskade. Han kommer att säga att jag har fabricerat dem. Jag behöver att du står redo med vår chefsjurist. När tiden är inne kommer du att bekräfta, inför hela styrelsen och de poliser vi har väntande i rummet bredvid, att Dominic personligen instruerade dig att skapa dessa filer och dölja transaktionerna. Om du gör det, kommer Obsidian Capital inte att väcka åtal mot dig, och vi kommer att förse dig med en advokat som förhandlar fram åtalsunderlåtelse med åklagaren i utbyte mot ditt vittnesmål.”

Hon nickade desperat. ”Jag gör det. Jag lovar.”

Morgonen därpå var himlen över New York klar och isande blå. Snöstormen hade bedarrat, och staden såg ut att vara huggen i glas och stål. Jag bar en skräddarsydd, kolgrå kostym. Inga smycken, förutom min mammas vintageklocka i guld. Min tystnad hade tidigare varit min sköld. Nu var den mitt svärd.

När jag öppnade dörrarna till det massiva styrelserummet på sextionde våningen, pågick redan ett lågmält sorl. Tolv av New Yorks mäktigaste män och kvinnor satt runt det långa mahognybordet. Dominic satt vid huvudändan, där vd:n brukade sitta. Han var klädd i en perfekt pressad marinblå kostym och lutade sig tillbaka med en kaffekopp i handen, djupt försjunken i ett avslappnat samtal med en av de äldre investerarna.

När jag kom in tystnade rummet. Dominic tittade på mig med en blick fylld av förakt och en gnutta roat medlidande. Han trodde att han såg en kvinna som var ute på alldeles för djupt vatten.

Jag gick inte till huvudändan. Jag ställde mig vid den motsatta änden av bordet. ”God morgon”, sa jag. ”Som ny majoritetsägare och styrelseordförande förklarar jag detta kvartalsmöte för öppnat.”

Dominic ställde ner sin kaffekopp. ”Innan vi börjar, Serena, tror jag att styrelsen har några akuta frågor gällande bolagets ledarskap. De senaste 24 timmarnas mediecirkus har skadat vårt rykte. Aktiekursen är instabil. Med all respekt för ditt… plötsliga arv, kräver det här företaget erfarenhet. Det kräver en fast hand, inte emotionella beslut drivna av personliga vendettor.”

Ett par av styrelsemedlemmarna nickade medhållande. Dominic var en mästare på att spela rummet.