Luften på fängelsegården var tung, nästan elektrisk, som om ett åskväder var på väg att bryta ut precis ovanför de höga murarna. Tystnaden som hade sänkt sig över Montferrand var inte bara frånvaron av ljud; den var kvävande, ett levande väsen som höll de intagna i ett järngrepp.

Lucie tog ett steg närmare. Hennes ögon brann av en intensitet som fick Mara att rygga tillbaka. – Min bror. Julien.

Mara svalde och tittade bort. – Jag varnade honom. Jag svär till Gud, jag sa åt honom att sluta leta. Jag mutade vakterna för att de skulle blunda, och han… han kunde inte låta bli att leka hjälte.

– En av vakterna sa nyss att han mördades och brändes i värmepannan, sa Lucie, rösten onaturligt lugn. Ett iskallt lugn före stormen.

Mara skakade långsamt på huvudet. – Vakterna ljuger för att verka tuffa. De dödade honom inte. Inte omedelbart.

Lucies hjärta hoppade över ett slag. – Vad menar du?

– De höll honom fången i D-byggnaden. Jag vet, för jag smugglade mat till honom i två veckor. Han var din bror, Lucie… Jag kände till honom. Jag ville inte att han skulle dö. Men sedan…

– Sedan vad?! skrek Lucie och grep tag i Maras krage, smällde in henne mot den hårda betongväggen.

– Sedan insåg ryssarna att han hade sett för mycket! grät Mara, tårarna strömmade plötsligt längs hennes tatuerade kinder. – Han kände igen en av deras leverantörer. En man som opererar på utsidan, en vapenmäklare kallad ‘Arkitekten’. De ville veta hur mycket Julien hade hunnit berätta för någon utanför. Så de flyttade honom.

Valois la en hand på Lucies axel. – Flyttade honom vart?

– Till en svart anläggning. Ute på kusten. En gammal maritim bunker utanför Marseille som kartellen kontrollerar. Jag hörde dem prata om det. De kallar det ‘Svalget’. Ingen som åker dit kommer någonsin tillbaka.

Lucie släppte långsamt taget om Mara, som sjönk ner på britsen igen, hostande och skakande.

Orden ringde i Lucies öron. Till en svart anläggning. Utanför Marseille.

Det fanns en chans. Kanske en på miljonen, men det var inte noll. Julien hade levt när han lämnade Montferrand. Kanske hölls han fortfarande som en bricka i spelet, eller som tvångsarbete, eller i värsta fall fängslad i isolering likt han varit i D-byggnaden.

– Om du ljuger för mig, Mara, sa Lucie mjukt, – så kommer jag tillbaka och dödar dig själv. Uniform eller inte.

Mara tittade upp. – Jag ljuger inte. Hitta honom, Lucie. Bränn ner deras imperium. Det var de som tog allt från mig också.

Valois öppnade dörren. Ute i korridoren väntade nu tungt beväpnade poliser från nationella styrkan. De var redo att säkra fången och formellt överta anläggningen.

– Vi är klara här, sa Valois till kommissarien som väntade.

Lucie och Valois gick tysta genom korridorerna och slutligen ut genom de massiva huvudportarna. Natten var sval och fylld av det blinkande blåa ljuset från dussintals polisbilar. Nyhetshelikoptrar hovrade redan i luften ovanför fängelset, deras strålkastare skar genom mörkret. Skandalen om Montferrand skulle vara över hela landets förstasidor imorgon bitti. Direktör Morel hade redan gripits, hittad gråtande i sin bil vid gränsen.

Valois stannade vid sin mörka SUV och lutade sig mot motorhuven. Han tittade på Lucie och drog fram ett cigarettpaket.

– Röker du?

– Nej, svarade hon kort.

Han tände cigaretten och drog in ett djupt bloss. – Du har dina bevis. Du har avslöjat Frankrikes största säkerhetsskandal det här årtiondet. Det kommer att delas ut medaljer för det här.

– Jag bryr mig inte om medaljer, sa Lucie, hennes blick riktad ut mot horisonten, söderut. Mot kusten. Mot Marseille.

– Jag vet, sa Valois lågt. – Jag har redan skickat en begäran om satellitbilder över den maritima kusten utanför Marseille. Om det finns en bunker kallad Svalget där ute, så kommer jag att hitta den.

Lucie vände sig mot honom. För första gången sedan de träffades tidigare under dagen, fanns det en strimma av värme i hennes blick, av tacksamhet. – Det är inte din strid längre, Étienne. Du drog dig tillbaka. Du lovade din fru.

Valois slängde cigaretten på marken och trampade ut den med stöveln. Hans ögon var iskalla, men beslutsamma. – Jag drog mig tillbaka från polisen, ja. Men jag sa aldrig att jag drog mig tillbaka från kriget. Om ‘Arkitekten’ lever, och om han håller din bror… då behöver du någon som vet hur man river ner en fästning.

Lucie tittade på bilderna i sin telefon. Namnen, numren, kordinaterna Julien ristat in med blödande fingrar. Han hade inte gett upp.

Hon stängde av telefonen och stoppade den i fickan.

– När åker vi? frågade hon.

– Innan solen går upp, svarade Valois, och låste upp bilen.

Lucie Serrano kastade en sista blick på Montferrand. Murarna som hade känts som ett oöverstigligt hinder var nu bara en ruin av korruption, stående naken inför rättvisan. Men hennes uppdrag var inte över. Det hade bara börjat. Och hon skulle inte sluta, hon skulle inte vila, förrän hon hade slitit sönder ‘Svalget’ sten för sten, och hämtat hem sin bror.