Luften på fängelsegården var tung, nästan elektrisk, som om ett åskväder var på väg att bryta ut precis ovanför de höga murarna. Tystnaden som hade sänkt sig över Montferrand var inte bara frånvaron av ljud; den var kvävande, ett levande väsen som höll de intagna i ett järngrepp.

– Hon är inlåst. Och om direktör Morel får nys om att vi snokar, kommer han att beordra sina lojala vakter att rensa ut vad som än finns där nere. Vi har inget val, Étienne. Jag har väntat i tre år på ett spår. Jag väntar inte en sekund till.

Valois bet ihop käkarna. Han visste av erfarenhet att det var omöjligt att stoppa Lucie när hon väl hade bestämt sig. Hon var den mest drivna operatör han någonsin fört befäl över. – Okej. Men jag håller vakt vid centraldatorn. Jag kopplar in mig på systemet och försöker avlyssna vakternas komradio. Om något går fel…

– Om något går fel, så tar jag hand om det, avslutade Lucie.

Klockan var strax efter två på natten när Lucie rörde sig genom Montferrands underjordiska kulvertar. Luften här nere var fuktig och luktade av klor, gammalt järn och något obestämbart ruttet. Hon bar sin mörka insatsuniform, ljudlösa kängor och en ficklampa med rött ljus för att inte förstöra sitt mörkerseende. I hölstret vid hennes lår vilade en dämpad Glock 19 – ett vapen hon hade smugglat in med Valois hjälp.

Korridorerna som ledde mot D-byggnaden var svagt upplysta av flimrande lysrör. Enligt ritningarna fanns det tre vägar in, men två av dem var igensvetsade med tunga ståldörrar. Den tredje vägen gick via de gamla pannrummen.

När hon närmade sig ingången till sektor D, stannade hon till. En kraftig järngrind bar en rostig skylt med texten: TILLTRÄDE FÖRBJUDET. RISK FÖRORAS. Det massiva hänglåset såg gammalt ut, men när Lucie lyste på det såg hon att mässingen runt nyckelhålet var blank. Det användes regelbundet.

Hon tog fram sina dyrkar. Med van och stadig hand arbetade hon med stiften. Ett klick, och låset gav med sig. Hon sköt försiktigt upp grinden, tillräckligt mycket för att kunna glida igenom, och stängde den ljudlöst bakom sig.

Den röda ljuskäglan svepte över mörkret. D-byggnaden var enorm. Det var ett cellblock i tre våningar, byggt i en cirkel runt en central öppen yta. Men till skillnad från resten av fängelset var celldörrarna här borttagna. Det liknade ett skelett av betong och stål.

Lucie rörde sig tyst längs den första våningen. Det låg bråte överallt: krossat glas, gamla madrasser och rostiga metallrör. Men när hon kom djupare in i byggnaden, märkte hon en subtil förändring. Golvet var sopat. Damm låg inte lika tjockt här. Och sedan, ett ljud.

Det var ett lågt, brummande ljud. Som från tunga maskiner.

Hon stängde av sin ficklampa och lät ögonen vänja sig vid det totala mörkret. Efter några sekunder kunde hon urskilja en svag, blåaktig strimma av ljus som sipprade ut från en springa under en provisorisk dörr längre fram i korridoren.

Med handen på vapnet smög hon sig närmare. Hon tryckte örat mot den kalla metalldörren. Hon kunde höra röster. Två, kanske tre män. De talade inte franska. Det lät som ryska, eller ukrainska.

Lucie kände en kår sändas nerför ryggraden. Vad i helvete pågick här nere?

Hon drog fram en liten fiberoptisk kamera ur en av sina fickor, kopplad till en skärm stor som en mobiltelefon. Försiktigt förde hon in den tunna kabeln under dörrspringan. Skärmen lystes upp av en grynig, grönaktig bild.

Rummet innanför var massivt, förmodligen den gamla matsalen. Men det var inte längre en matsal. Det var ett industriellt laboratorium. Rader av rostfria bord var täckta med kemisk utrustning, destillationsapparater och pallar med industriella kemikalier. Men det var inte droger de tillverkade, insåg Lucie med isande fasa. De packade sprängämnen. Militärt plast-sprängämne, C4, som stöptes om och doldes inuti urholkade konserver och elektronikkomponenter.

Montferrand var inte bara ett fängelse. Det var en fabrik och en distributionscentral för internationell terrorism. Och fängelsemiljöns ständiga transporter av varor och tvätt gjorde det till den perfekta täckmanteln. Vem letar efter storskalig vapensmuggling inuti ett högsäkerhetsfängelse?

– Valois, viskade Lucie in i sin dolda mikrofon. – Valois, hör du mig?

Radion brusade svagt. – Lucie, jag hör dig. Vad ser du?

– Det är en bombfabrik, Étienne. De packar C4 och tillverkar IED:s i industriell skala. Jag ser minst tre beväpnade män. Det här är mycket större än Mara Delcourts lokala nätverk. Hon är bara grinden de passerar igenom.

– Herregud… Lucie, dra dig tillbaka. Omedelbart. Vi måste ta in den nationella insatsstyrkan och GIGN. Du kan inte hantera det här själv.

– Jag måste hitta något om Julien först. Om han såg det här…

Ett skarpt klickande ljud bakom henne fick Lucie att frysa till is. Det var ljudet av en osäkrad pistolhane.

– Släpp radion, sergeant, sa en röst på bruten franska ur mörkret.