Luften på fängelsegården var tung, nästan elektrisk, som om ett åskväder var på väg att bryta ut precis ovanför de höga murarna. Tystnaden som hade sänkt sig över Montferrand var inte bara frånvaron av ljud; den var kvävande, ett levande väsen som höll de intagna i ett järngrepp.

Orden träffade en nerv. Ett iskallt raseri sköljde över Lucie. – Min bror. Var är han?

– Askan av honom ligger utströdd i fängelsets värmepanna. Han skrek när vi tryckte in honom.

Vredens eld exploderade i Lucies sinne, men hennes kropp agerade med dödlig kyla. Innan vakten hunnit dra i avtryckaren, kastade hon sig mot honom, duckade under skottlinjen och drev pipan på sin Glock rakt upp i hans käke innan hon tryckte av. Ljudet var dovt, men mannen föll omedelbart ihop.

De andra två öppnade eld. Kulorna rev sönder räcket bakom henne. Lucie rullade ut på den smala gångbro som korsade luften över det öppna schaktet till tredje våningen. Metallen kved under hennes vikt, djupt korroderad av tidens tand.

– Kom tillbaka hit, din hora! skrek den kvarvarande vakten.

Lucie svarade med två snabba skott som tvingade dem i skydd. Hon rörde sig hastigt över gångbron, men plötsligt gav metallen vika. Ett fruktansvärt gnisslande ekade i den tomma byggnaden när halva bron rasade ner i mörkret.

Lucie kastade sig framåt och fick tag i kanten på den motsatta sidan. Hennes kropp hängde fritt över ett femton meter djupt fall ner mot det betonggolv hon nyss befunnit sig på. Hennes fingrar gled mot den fuktiga metallen.

Vakten och ryssen stod kvar på den andra sidan. Vakten log ett snett, obehagligt leende och siktade sitt vapen mot henne. – Säg hej till Julien.

Lucie blundade. Var detta slutet? Hade hon kommit så här långt bara för att dö i samma kalla mörker som sin bror?

Plötsligt exploderade ett inferno av ljud. Det var inte skott från vakten. Det var automateld från bottenvåningen.

En mörkklädd gestalt rörde sig snabbt nere i dunklet, avfyrade salvor uppåt i en omöjlig vinkel. Vakten på balkongen träffades i bröstet och slungades bakåt. Ryssen tog skydd och försökte besvara elden, men den mörkklädda gestalten rörde sig för snabbt, bytte position och sköt metodiskt. Ryssen föll tyst till golvet.

– Lucie! Håll i dig!

Det var Valois röst. Han hade inte stannat vid centraldatorn. Han hade gått in efter henne.

Lucie samlade sina sista krafter. Med ett smärtsamt stön hävde hon sig upp över kanten och rullade över på fast mark. Hon låg på rygg och stirrade upp i det fuktskadade taket, andades tungt.

Några minuter senare hördes tunga steg i trappan. Valois dök upp, hans ansikte sotigt och uniformen täckt av damm, ett automatgevär i händerna. Han sträckte ut en hand och drog upp henne.

– Du lyssnar ju aldrig på order, flämtade han.

– Jag är inte din sergeant längre, påminde hon honom svagt.

Långt borta, utanför Montferrands massiva murar, började ljudet av sirener växa i styrka. Ett dussintal polisbilar och bepansrade insatsfordon närmade sig i hög hastighet.

– De är här, sa Valois. – Insatsstyrkan. Direktör Morel är förmodligen redan på väg att fly.

– Låt dem ta hand om ryssarna och vakterna, sa Lucie och rättade till sin utrustning. Hennes blick var mörk, fokuserad. – Vi har en sak kvar att göra innan natten är över.

Isoleringsavdelningen låg i en helt annan del av fängelset, djupt under marknivå, där tystnaden vanligtvis var total. Men ikväll var ingenting normalt. Fängelsets larmtjöt ekade genom korridorerna och de röda nödljusen svepte över de gråa väggarna som pulserande blod.

Lucie och Valois rörde sig obehindrat. De korrupta vakter som hade försökt stoppa dem hade flytt när GIGN stormat in på området. Myndigheterna hade tagit kontroll över perimetern.

Framför cell 409 stannade Lucie. Hon hade snott nyckelknippan från en flyende vakt. Med en metallisk smäll vred hon om låset och slet upp den tunga ståldörren.

Mara Delcourt satt på den hårda britsen. Hon såg inte ut som drottningen av Montferrand längre. Hon såg liten ut, i det kalla, skoningslösa ljuset från korridoren. Hennes händer låg knäppta i knät, och hon tittade upp med ögon som saknade sitt vanliga förakt. Hon såg skräckslagen ut.

Lucie klev in i cellen, följd av Valois, som stängde dörren bakom dem.

– De är överallt, eller hur? viskade Mara. – Polisen. Det är över.

– Det är över, bekräftade Lucie. – Bombfabriken i D-byggnaden. Vakterna. Allt kommer att rasa samman.

Mara skrattade till, ett bittert och torrt ljud. – Tror ni att ni har vunnit? Ni har bara huggit av ett av monstrens huvuden. Tror du Morel styrde det där? Morel är en insekt. Den riktiga ägaren till D-byggnaden sitter i en skyskrapa i Marseille. Han äger politiker. Han äger domare.

– Och han ägde dig, sa Valois kallt.

– Han tvingade mig! väste Mara och reste sig häftigt upp. – Tror du jag ville ha de där ryska asen springande i mitt fängelse? De använde min infrastruktur. Min makt över tjejerna, över drogsmugglingen, som en rökridå. Om polisen letade efter något, hittade de mitt knark. Inte deras sprängämnen.