Luften på fängelsegården var tung, nästan elektrisk, som om ett åskväder var på väg att bryta ut precis ovanför de höga murarna. Tystnaden som hade sänkt sig över Montferrand var inte bara frånvaron av ljud; den var kvävande, ett levande väsen som höll de intagna i ett järngrepp.

Lucie reagerade instinktivt. Istället för att frysa fast kastade hon sig handlöst åt sidan i samma sekund som en ljuddämpad kula slog in i dörrkarmen där hennes huvud nyss befunnit sig. Hon rullade runt på det fuktiga betonggolvet, drog sin Glock och avlossade två snabba skott mot mynningsflamman.

Ett dämpat stön hördes, följt av ljudet av en tung kropp som föll i golvet.

Men skottlossningen hade larmat männen innanför dörren. Dörren slets upp och det skarpa ljuset från laboratoriet kastade långa, förvrängda skuggor över korridoren. Lucie sparkade till den nedskjutne mannens vapen och kastade sig bakom en tjock betongpelare precis innan en skur av automateld slet sönder väggen bakom henne. Betongsplitter regnade ner över hennes axlar.

– Lucie! Vad händer? Jag hör eldgivning! Valois röst skrek i hennes öra.

– Jag är upptäckt! ropade hon tillbaka över larmet. – Tre… nej, fyra skyttar! Tungt beväpnade!

Lucie andades i korta, kontrollerade stötar. Hennes hjärna växlade över till rent överlevnadsläge, en instinkt finslipad under år i elitstyrkorna. Hon visste att hon var underlägsen i eldkraft och antal. Hennes enda fördel var mörkret och terrängen.

Hon tog fram en liten rökgranat från sitt bälte, drog ut sprinten och kastade den runt pelaren. Sekunder senare fylldes korridoren av tjock, grå rök. Männen sköt blint in i molnet. Lucie kröp lågt längs golvet, rörde sig i en båge för att flankera dem.

Genom röken såg hon en av männen hosta och kliva fram. Med kirurgisk precision reste hon sig upp på ena knät och avlossade ett enda skott. Mannen föll ihop.

De andra två tog omedelbart skydd och skrek åt varandra på ryska. Lucie insåg att hon inte kunde hålla positionen. Hon måste röra sig djupare in i mörkret, upp mot de övre våningarna i D-byggnaden. Hon vände sig om och sprang ljudlöst mot de gamla, rostiga metalltrapporna.

När hon nådde den andra våningen, stannade hon för att hämta andan. Hennes hjärta slog volter i bröstet, men hennes händer var iskalla och stadiga. Hon tryckte på sändarknappen. – Étienne, jag rör mig uppåt. De följer efter. Jag behöver veta om det finns någon utgång från taket.

– Det fanns en helikopterplatta förr, men den är förmodligen blockerad. Lucie, jag larmar nationella polisen nu. Det kommer att ta minst tjugo minuter innan de har omringat anläggningen. Du måste hålla ut.

– Tjugo minuter är en evighet här nere, muttrade hon.

När hon letade sig genom den labyrintliknande andra våningen, leddes hon in i det som en gång varit isoleringscellerna. Det var en trång, mörk korridor där ekot av varje steg förstärktes. Plötsligt stannade hon till.

En av celldörrarna stod på glänt. Till skillnad från de andra rummen, syntes ett svagt fladdrande ljus där inifrån.

Hon närmade sig med vapnet höjt. Sparkade upp dörren.

Cellen var liten, inte mer än tre gånger tre meter. På golvet brann ett ensamt, litet värmeljus. Längs väggarna var något inristat i betongen. Tusentals små streck, formade som ord och siffror. Det såg ut som galenskap vid första anblicken, men när Lucie drog fram sin röda ficklampa och lyste på väggen, stannade hennes andning av.

Det var inte galenskap. Det var koder. Serienummer. Datum. Namn på fartyg och destinationer. Och i mitten av väggen, inristat djupare än allt annat, stod namnet: LUCIE. FÖRLÅT MIG.

Det var Juliens handstil.

Tårarna brände bakom hennes ögonlock. Han hade varit här. Han hade hållits fången i den här cellen. Han hade kartlagt hela nätverkets logistik medan han var fånge, inristat i väggen som ett sista, desperat meddelande i hopp om att någon – att hon – skulle hitta det.

Men var fanns han nu?

Innan hon hann bearbeta chocken, hörde hon tunga fotsteg i trappan. De hade hittat hennes spår.

Lucie slet upp sin telefon och började febrilt fotografera hela väggen. Blixten lyste upp den mörka cellen som fyrverkerier. Varje bild var ett ovärderligt bevis, pusselbitarna som kunde sänka ett helt internationellt syndikat.

– Där inne! skrek en röst på franska. Det var inte ryssarna den här gången. Det var rösten av en Montferrand-vakt.

De korrupta vakterna hade anslutit sig till jakten. Direktör Morel hade tydligen beordrat sina hundar att städa upp.

Lucie stoppade tillbaka telefonen i fickan. Det fanns ingen återvändo. Hon backade ut ur cellen och ut i korridoren, lät blicken svepa över de rostiga räcken som vette ner mot den bottenlösa mörka avgrunden i mitten av cellblocket.

Tre män kom runt hörnet, vapnen dragna. Två av dem bar vaktuniformer.

– Lägg ner vapnet, Serrano! skrek en av vakterna. – Det är över.

– Ni säljer ut ert eget land, spottade Lucie fram. – Och för vad? En handfull blodspengar?

– Det handlar om mycket mer pengar än du kan föreställa dig, sa vakten och siktade på hennes bröst. – Och nu ska du dö på samma ställe som din snokande bror.