Kyrkogården badade i det sena eftermiddagsljusets gyllene nyanser. Aleksej ledde henne genom raderna av stenar och kors tills de stannade framför en enkel men välskött grav i svart granit. Där stod hans namn: Michail Ivanovitj. Lida föll sakta på knä i det mjuka gräset framför stenen. Hon lade sina åldrade händer på den kalla graniten, och plötsligt var det som om kylan från stenen strömmade in i henne och dämpade den febriga smärtan som brunnit i hennes bröst i flera timmar. Hon smekte bokstäverna i hans namn, precis som hon i alla år hade smekt träplankorna i grinden han hade byggt. “Jag bar ingen agg, Misja,” viskade hon tyst ut i den svala luften. “Jag bar aldrig någon agg. Jag har bara saknat dig.”
Hon satt där tills solen började sjunka bakom trädtopparna, insvept i en sällsam, överväldigande frid. Det smärtsamma hoppet var borta, men i dess ställe fanns nu en ren, obeskrivlig tacksamhet. Deras kärlek hade inte varit en lögn eller ett tillfälligt tidsfördriv. Den var äkta, och den hade varit det ända fram till hans allra sista andetag. Michail hade älskat henne. Han hade tvingats välja plikten före hjärtat, men hans hjärta hade förblivit hos henne.
När Lidija Sergejevna äntligen reste sig och tog Aleksejs utsträckta arm för att gå tillbaka till bilen, kände hon sig lättare än hon gjort på decennier. Hon tog tåget tillbaka till storstaden dagen därpå. Huset på landet skulle säljas, Aleksej hade lovat att hjälpa Igor med det praktiska, som en sista tjänst åt sin far och kvinnan han hade älskat. Lida återvände till lägenheten, till barnbarnen och stadens brus. Men hon kände sig inte längre som en främling i sitt eget liv. Hon behövde inte längre hoppas på att se hans ansikte i folkmassorna. Han fanns inte där ute, men han fanns djupt förankrad inom henne, bevarad och trygg från tidens tand. Och för första gången på många år, log Lidija Sergejevna ett genuint, obekymrat leende när hon tittade ut över staden som tändes i skymningen.
