I mitten av läsåret fanns det nästan inga lediga tjänster, men en plats hittades till slut — i en liten stad där man erbjöd bostad.
Hon gav sig av på en gång.
Hon tog sina dokument, tog med sin son och gav sig av mot ett nytt liv.
Staden visade sig nästan vara en by, och bostaden — ett gammalt litet hus med ett uthus och en tomt.
I början var det skrämmande.
Men Lida lärde sig både att elda i spisen, bära vatten och bruka jorden.
Igor sprang omkring på gården, fångade grannarnas katter och gömde sig i vinbärsbuskarna.
Viktor betalade plikttroget underhåll, men kom inte en enda gång för att hälsa på sin son.
Senare gifte han sig med den där expediten, och de fick två döttrar.
Igor växte upp och flyttade för att studera i residensstaden.
Först bodde han hos sin far, men klagade på att det var trångt och högljutt där.
Viktors nya fru drog inte jämnt med svärmodern — grannarna hörde bråken.
Till slut flyttade de unga.
Sonen kom till Lida under loven.
Varje gång hajade hon till — så lik sin far började han bli.
En dag började ett bygge mittemot hennes hus.
En ung man höll på att montera fönsterkarmar.
— Gillar du det? — frågade han när han lade märke till henne.
— Ja.
— Fast din bro skulle behöva lagas… Och taket verkar läcka.
— Det händer under kraftigt regn, — höll Lida med om.
— Vill du att jag fixar det?
Hon blev förvånad.
— Verkligen? Och hur mycket ska du ha för det?
— Vi kommer överens. Om en vecka blir vi klara med det här objektet — då tittar jag förbi.
Han var runt fyrtio år. En stilig, kraftig man.
Lida blev förlegen: vad ville han henne?
Efter ett par dagar kom han, inspekterade huset och skrev upp materialet.
— Jag börjar på lördag. Oroa dig inte för materialet.
— Jag har inte så mycket pengar…
— Ingen brådska, husmor. Ge mig hellre något att äta.
Hon dukade bordet. Hon ställde också fram en flaska bubbel.
— Bara om du dricker med mig, — log Michail.
Under lunchen erkände han att han hade lämnat sin fru.
Han arbetade med ett bygglag och reste runt i länet.
— Jag är trött på att flänga runt. Jag är en hemmamänniska. Låt mig bo här medan jag renoverar — så blir det betalningen.
Lida tvekade länge, men gick med på det.
Så Michail stannade kvar.
Huset förvandlades.
Ny bro, målade väggar, en lagad grind.
Lida märkte inte själv hur hon fäste sig vid honom.
På sommaren började hon oftare ha håret utsläppt och le.
Det var som om hon, tillsammans med huset, också hade förnyats.
Först dolde de sitt förhållande, sedan slutade de med det.
De promenerade, gick till ån och levde lugnt.
Vissa gladdes, andra skvallrade:
— En ung man och med en sådan kvinna…
Men Lida skyddade denna lycka.
Hon förstod att sen kärlek är särskilt värdefull, eftersom man känner värdet av varje dag.
Michail fick jobb på bygget och hjälpte grannarna.
Så gick tre år.
Och en dag kom hon hem och såg honom sitta orörlig.
— Vad har hänt? — frågade Lida tyst.
— Förlåt… Min fru ringde. Min son ber mig komma tillbaka. Jag kände inte ens igen hans röst — han har blivit stor… De har det svårt där.
Han föll på knä framför henne.
— Jag har det bra med dig. Men jag måste ge mig av. Låt mig gå…
Lida grät inte.
Hon packade hans saker.
Under tre år hade det samlats en hel del.
Han hade köpt en bil, tog väskorna och gick ut på gården.
— Jag kommer aldrig att glömma dig. Om något går sönder — ring. Även om jag har gjort allt ordentligt… Bär inte agg.
Han rättade till en hårslinga på henne, kramade henne och körde iväg.
She stängde grinden, återvände in i det tomma huset och grät för första gången.
Efter tre dagar gick hon till jobbet.
Alla märkte hur hennes blick hade slocknat och hur hennes hår hade grånat.
Men ingen ställde några frågor.
Lida väntade hela tiden på ett samtal. Telefonen var alltid nära till hands.
Hon visste inte att Michail samma dag, innan han ens hade nått femton kilometer kvar till staden, råkade ut för en olycka.
Han fanns inte mer.
Sedan dess gick Lidija Sergejevna varje dag förbi bron och grinden som han hade gjort med sina egna händer.
Hon drog med handflatan över brädorna, som om de fortfarande bar på värmen från hans händer.
Åren gick. Träet mörknade, tidens spår raderade ut allt.
Sedan kom hennes son och tog henne med till staden — hans andra barn hade fötts, det behövdes hjälp.
Lida gav sig av med glädje.
