Innan hon hann tänka igenom sina handlingar, reste hon sig upp. Hennes ben var svaga, men hon gick fram till mannen som just hade fått sin kaffekopp. “Ursäkta mig,” började hon, och hennes röst var inte mer än en viskning, bräcklig som torrt löv. “Förlåt en gammal kvinna. Men du påminner mig så otroligt mycket om en person jag kände en gång.”
Mannen vände sig om. Hans ögon var mörka, precis som Michails. Han tittade vänligt men förvånat på henne. “Jaha? Vem då, om jag får fråga?” “Han hette Michail. Han var byggnadsarbetare. Han bodde här i staden för många år sedan, renoverade mitt hus.”
Mannens ansiktsuttryck förändrades omedelbart. Det trevliga leendet försvann, ersatt av en spänd, nästan chockad vaksamhet. Han ställde långsamt ner kaffekoppen på ett litet bord bredvid. “Michail… min far hette Michail,” sa han långsamt, och hans röst var nu fylld av en plötslig skärpa. “Och han arbetade mycket i den här regionen. Han renoverade hus. Vem är du?” “Jag är Lidija. Lidija Sergejevna,” svarade hon, och kände hur marken under henne tycktes förlora sin fasthet.
Mannen stirrade på henne i vad som kändes som en evighet. Sedan drog han en djup, skakig inandning. “Lida. Han kallade dig Lida. Jag är Aleksej. Michails son.”
Tystnaden som föll mellan dem var total, trots sorlet från kaféet runt omkring dem. Aleksej tog försiktigt hennes arm och ledde henne tillbaka till hennes bord. De satte sig mittemot varandra. Lida kände hur blodet rusade i hennes öron. Det var han. Sonen som hade bett Michail att komma tillbaka. Sonen för vars skull han hade lämnat henne. “Så han åkte tillbaka till er,” sa hon med en röst som hon försökte hålla stadig. “Han åkte för att hjälpa dig, Aleksej. Jag hoppas att han fann frid. Jag har ofta tänkt på honom, och på er.”
Aleksej tittade ner i bordsskivan. Hans händer knöts och öppnades. När han såg upp på henne igen, var hans ögon blanka av oskyddad sorg. “Lidija Sergejevna,” sa han mjukt, med en tyngd som fick luften i rummet att frysa till is. “Min far kom aldrig tillbaka till oss.”
Lida rynkade pannan i förvirring. “Vad menar du? Han packade sina väskor. Han sa att ni behövde honom. Han körde härifrån den där dagen på hösten.”
“Ja,” nickade Aleksej, och en tår rann nerför hans kind, vilken han snabbt torkade bort med baksidan av handen. “Han ringde mig den dagen. Han sa att han var på väg. Han sa att han hade lämnat en fantastisk kvinna, att det krossade hans hjärta, men att han måste göra sin plikt som far, för att vår familj höll på att falla isär. Men han kom aldrig fram. Bara tjugo kilometer utanför den här staden… en lastbil kom över på fel sida av vägen. Det var en olycka, frontal krock. Han dog omedelbart. Det var slutet av oktober, vägen var isig.”
Orden slog emot Lida som fysiska slag. Dog omedelbart. Hela hennes världsbild, de senaste årens väntan, det sällsamma hoppet om att få se honom på gatan, allt raserades på en mikrosekund och ersattes av ett bottenlöst, mörkt dån. Han hade inte glömt henne. Han hade inte levt sitt liv med någon annan i glädje medan hon långsamt tynade bort av längtan. Han hade dött. Han hade ryckts bort från världen exakt samma dag som han lämnade hennes gård. All den tid hon hade suttit vid fönstret och väntat på ett samtal, hade han redan legat tyst i jorden.
Ett lågt, oartikulerat ljud undslapp hennes läppar. Hon slog händerna för ansiktet. Aleksej sträckte sig över bordet och lade sina starka, varma händer över hennes darrande fingrar. “Jag är så ledsen,” viskade han. “Jag trodde att du visste. Vi visste inte hur vi skulle hitta dig. Min far hade inga av dina kontaktuppgifter bland sina tillhörigheter i bilen, bara sina verktyg och sina egna kläder. Och min mor var alltför bitter för att ens vilja veta av dig. Jag var ung och vilse. Jag har ofta tänkt på den där kvinnan han pratade om i sitt sista samtal. Jag är glad att jag äntligen fick träffa dig.”
De satt där länge, sammanbundna av en sorg som ingen av dem riktigt hade kunnat dela med någon annan. Lida grät inte på det där vilda, okontrollerade sättet. Hennes tårar rann tyst, tunga av den smärta som äntligen fick sitt sanna namn. Det var inte längre övergivandets smärta, utan förlustens, dödens obarmhärtiga slutgiltighet.
Senare den eftermiddagen körde Aleksej henne i sin bil. De talade inte mycket under resan, men tystnaden var inte obekväm; den var fylld av en ömsesidig förståelse, ett delat helande. Han körde henne inte till stationen, utan ut ur staden, förbi fälten där isen en gång hade legat förrädisk, och vidare till den större staden där hans far låg begravd.
