Lida och Michail började bo tillsammans.

Flytten till storstaden blev en oundviklig vändpunkt i Lidija Sergejevnas liv, en skarp övergång från den stilla tillvaron i det lilla huset till den pulserande, skoningslösa rytmen av sten och asfalt. Igors lägenhet låg på sjunde våningen i ett nybyggt komplex. Här fanns ingen knarrande träbro att sopa ren från höstlöv, ingen grind som behövde smörjas, och ingen doft av fuktig jord efter ett sommarregn. Istället fylldes hennes dagar av det ständiga bruset från trafiken, ekot i trapphusen och doften av avgaser som sipprade in genom de moderna, treglasade fönstren. Hennes andra barnbarn, lilla Anja, krävde all hennes uppmärksamhet. Lida bytte blöjor, sjöng vaggsånger och promenerade i stadens asfalterade parker med barnvagnen. Hon gjorde det med glädje och en djup, osjälvisk kärlek, men om kvällarna, när lägenheten äntligen tystnade och stadens ljus kastade långa, främmande skuggor över vardagsrumsgolvet, klev ett välbekant vemod in i hennes hjärta.

Michail fanns överallt i hennes minnen. Han levde i känslan av grovt trä under hennes fingertoppar, i lukten av sågspån och starkt kaffe. Hon kunde fortfarande höra hans djupa, lugnande röst och se hur hans axlar rörde sig när han arbetade. Tiden hade inte suddat ut honom; tvärtom hade avståndet till hennes gamla hus gjort minnet av honom skarpare, mer koncentrerat. Hon undrade ofta var han var nu. Hade han blivit gråhårig? Satt han i ett annat hus, vid ett annat bord, och mindes henne? Eller hade livet med familjen och sonen helt slukat honom, så att Lida bara var en bleknad skugga av ett kort, lantligt kapitel i hans liv? Hon bar på denna ovisshet som en sluten medaljong runt halsen — tung, men omöjlig att ta av.

Åren i staden flöt samman till ett jämnt, stilla flöde. Igor och hans fru arbetade sent, barnen växte, och Lidija Sergejevna åldrades med den tysta värdighet som alltid hade präglat henne. Hon hade fyllt sextioåtta när ett oväntat brev anlände med posten. Det var ett formellt meddelande från den lilla kommunen där hennes gamla hus låg. En vattenledning hade brustit på gatan, och eftersom hon fortfarande stod som formell ägare till fastigheten — Igor hade aldrig hunnit sälja den, då marknaden var svag — krävdes hennes närvaro eller ett juridiskt ombud för att godkänna vissa grävarbeten på tomten. Igor erbjöd sig att åka, men Lida kände ett plötsligt, oemotståndligt drag. Det var som om en osynlig tråd drogs åt kring hennes bröst. Hon insisterade på att resa själv. Det skulle bara ta två dagar, en sista resa tillbaka till det förflutna innan de definitivt lade ut huset till försäljning.

Tågresan tillbaka var som att färdas baklänges genom tiden. Landskapet som svischade förbi utanför fönstret övergick långsamt från höghus till glesa björkskogar och öppna fält. När hon klev av vid den lilla stationen möttes hon av en luft som var så ren och bekant att det brände till bakom ögonen. Staden hade knappt förändrats, den såg fortfarande ut som en stor by, men allt verkade ha krympt. Hon tog en taxi till sin gamla gata. Där stod huset. Det var övergivet och tyst. Färgen som Michail så omsorgsfullt hade målat på väggarna hade börjat flagna i hörnen, och trädgården var övervuxen av högt, vilt gräs. Men grinden och bron… de stod pall. De var mörka av väder och vind, men de var fortfarande lika raka och stabila som den dag han byggde dem. Lida drog handen över träet. Hon slöt ögonen och lät tårarna falla fritt, för första gången på många år, en stilla gråt över tidens ofrånkomliga förgänglighet.

Nästa förmiddag begav sig Lida till det lokala kommunkontoret för att skriva under de nödvändiga dokumenten för grävarbetet. Efter att pappersarbetet var avklarat kände hon en plötslig trötthet och bestämde sig för att sätta sig på ett litet kafé vid torget för att dricka te innan hon skulle ta tåget tillbaka till storstaden. Kaféet var litet, fyllt med doften av nybakade piroger och starkt svart te. Hon satt vid ett fönsterbord och tittade frånvarande ut över de fåtaliga människorna som rörde sig över torget. Det var då hon såg honom.

En man i trettioårsåldern klev in genom kafédörren. Han bar arbetskläder, en tung jacka och hade mörkt, tjockt hår. Det var något i hans gång, i sättet han höll sina axlar, som fick Lidas hjärta att slå ett tungt, smärtsamt slag. Han gick fram till disken och beställde kaffe. Hans profil var skrämmande lik. Det var som att se Michail, fast yngre, exakt så som han måste ha sett ut innan han blev märkt av ett hårt arbetsliv. Lida kunde inte andas. Hennes händer darrade så mycket att teskeden skallrade mot porslinskoppen.