Rourke tvekade inte den här gången. Han knäppte händerna och bildade ett trappsteg. Jag satte foten i hans händer och han hävde mig upp mot taket. Hålet för kablarna var smalt, inte mycket mer än sextio centimeter i diameter, fyllt med grova ledningar och vassa metallkanter. Jag tvingade in axlarna, pressade mig framåt tum för tum, med ståltrådar som rev i min uniform.
Det var klaustrofobiskt. Luften var tjock av damm och lukten av ozon. Jag ålade mig fram tills jag hängde över gisslanrummets insida. Genom en smal glipa kunde jag se ner. Tolv personer satt bundna på golvet. I mitten av rummet blinkade en stor sprängladdning, kopplad till dörrmekanismen och ett batteripack.
Och framför dem stod inte alls någon sprängladdning som väntade på att detoneras automatiskt. Voss hade ljugit.
Han var kvar i rummet.
Han stod med ryggen mot dörren, med en radiokontroll i handen och en pistol riktad mot ambassadör Bell. Han väntade på att vi skulle försöka bryta oss in, så att han kunde utlösa bomben manuellt och fly genom en lönndörr jag nu kunde se stå på glänt bakom honom.
Han lekte med oss. Han ville höra oss misslyckas.
Jag hade inget vapen förutom min kniv. Jag hängde fastkilad tre meter ovanför golvet, uppochnervänd, och kunde bara få loss ena armen. Om jag ropade till Rourke skulle Voss omedelbart trycka på knappen.
Jag hade ett enda försök.
Jag andades in långsamt. Släppte ut luften. Världen smalnade av tills det bara fanns kniven i min hand, avståndet till golvet och Voss nacke.
Med en kraftig rörelse sparkade jag mig loss från kabelröret. Jag föll.
I luften svingade jag kniven i en brutal båge. Jag landade direkt bakom Voss. Innan han hann reagera på ljudet av min landning, drev jag bladet djupt in i sidan av hans hals, rakt genom halspulsådern, och drog åt sidan. Blodet sprutade svart i det dunkla ljuset. Jag slog bort radiokontrollen ur hans hand innan hans fingrar ens förstod att han var död.
Han föll ihop gurglande på golvet. Radiokontrollen kanade iväg och stannade ofarligt vid ambassadörens fötter.
Gisslan skrek till, men tystnade snabbt när de såg min uniform. Jag reste mig upp, torkade av blodet från ansiktet och andades ut. Jag gick fram till ståldörren, inspekterade låsmekanismen och fann att den inte var riggad med utlösare inuti – bara utanpå, precis som kablarna antytt. Jag slog in koden som stod slarvigt skriven på en tejpbit bredvid terminalen, som Voss uppenbarligen använt.
Dörren klickade och svängde långsamt upp.
Utanför stod Rourke och teamet, med vapnen redo. När dörren öppnades och de såg mig stå där, oskadd, med Calder Voss död på golvet och gisslan i säkerhet, sänktes vapnen.
Tystnaden lade sig över rummet, bara bruten av snyftningarna från de befriade fångarna.
Rourke klev in i rummet. Han tittade på Voss kropp. Han tittade på radiokontrollen. Sedan fäste han blicken på mig. Det fanns inget förakt kvar. Det fanns ingen granskande blick. Det fanns bara den oerhörda respekten som endast kan födas ur elddop och överlevnad.
Han lyfte sin hand och rörde vid brättet på sin hjälm i en tyst honnör.
– “Bra jobbat, kapten,” sa han, och för första gången sedan vi träffades, lät han min titel betyda något.
– “Tack, förste sergeant,” svarade jag och torkade kniven. “Låt oss åka hem. Vi har ett kaffe som väntar i Coronado. Och du betalar.”
Han skrockade lågt. “Det kan du ge dig fan på att jag gör.”
