Rourke tittade på mig, hans ansikte hårt och täckt av damm. Det här var den miljö han hade sagt att jag inte skulle klara av. Den extrema pressen. Kaoset. Ljudet av bly som trasar sönder luften.
Mina hjärtslag var snabba, men mitt sinne var iskallt. Panik fanns inte i min vokabulär.
– “De har en kulspruta på höger flank, en på vänster,” ropade jag över dånet från eldgivningen. “Men trapphuset svänger. De har en blind fläck direkt under oss i schaktet.”
Rourke förstod omedelbart vad jag menade. Trapporna slingrade sig runt ett öppet utrymme i mitten, ett smalt schakt rakt ner till källargolvet.
– “Det är ett jävla självmordshopp, Vale,” sa Rourke. – “Inte om vi bländar dem först,” svarade jag och drog fram två blixtgranater (flashbangs) från min stridsväst. “Du och grabbarna ger massiv nedhållande eld på mitt tecken. Jag tar schaktet.”
Han stirrade på mig i en halv sekund. Det fanns ingen tvekan i hans ögon, bara insikten att vi inte hade något annat val. Han nickade. – “På ditt tecken, Vale.”
Jag drog sprintarna på granaterna. Räknade till två i huvudet. – “Nu!” skrek jag.
Rourke och teamet lutade sig fram från sina skydd och släppte lös en skoningslös svärm av kulor nerför trapporna, vilket tvingade legosoldaterna att ducka bakom sina sandsäckar. Jag kastade båda granaterna ner genom schaktet.
Två öronbedövande BANG skakade byggnaden. Ett bländande vitt ljus exploderade i källaren.
I samma ögonblick hoppade jag.
Jag kastade mig över räcket och föll fritt ner genom det smala utrymmet. Det var ett fall på sex meter. Jag landade tungt på källargolvet, tog emot stöten med böjda knän och rullade för att fördela kraften. Jag var uppe på fötter innan Voss män ens hade slutat blinka bort de vita fläckarna från sina ögon.
Jag befann mig nu bakom deras barrikad.
Min karbin lyftes till axeln i en mjuk, instinktiv rörelse. Jag sköt den man som satt vid den högra kulsprutan, svängde direkt och tog ut mannen vid den vänstra. Två andra legosoldater famlade efter sina sidovapen, fortfarande bländade och döva. Jag fällde dem innan deras vapen ens lämnade hölstren. Fyra män, fyra sekunder. Stridsmekanik på sin absolut högsta, renaste nivå.
– “Klar nere!” skrek jag uppför trappan.
Några sekunder senare stormade Rourke och resten av teamet ner för trapporna och säkrade rummet. Rourke stannade framför mig. Han tittade på de fyra kropparna på golvet, sedan på mig. Jag andades tungt, men min blick var stadig.
Han sa ingenting om hopp. Han sa ingenting om att jag var en kvinna. Han sa bara: – “Snyggt jobbat, Vale. Ta täten. Vi måste hitta ambassadören.”
Vi befann oss nu i källarkomplexets inre hjärta. En lång stålkorridor sträckte sig framför oss, med en enda tung pansardörr i slutet. Det var där gisslan måste vara. Och det var där Calder Voss var.
Vi avancerade. Helt plötsligt dog larmet, och nödlyset släcktes. En röst, lugn och ekande, strömmade från en dold högtalare i taket. – “Ni måste vara SEALs,” sa rösten. Det var Calder Voss. Kall, klinisk och utan ett uns av rädsla. “Imponerande att ni tog er förbi mina män. Men ni är för sent ute. Dörren framför er är riggad. Gisslan är riggad. Försöker ni spränga dörren, sprängs hela rummet. Försöker ni borra, sprängs rummet. Jag sitter just nu på en båt på väg mot fastlandet med all information jag behöver från vår käre ambassadör. Ni dog för ingenting.”
Teamet stannade. Miller, som blödde från axeln, förbannade lågt. Rourke gick fram till pansardörren och lyste med sin ficklampa längs karmarna. Mycket riktigt, små trådar var dragna till utlösare i gångjärnen.
– “Fan,” väste Rourke. “Han ljuger inte. Dörren är kopplad till tryckplattor. Vi kan inte öppna den utan att detonera allt.”
Jag lät blicken svepa över korridoren. Väggarna var av solid betong. Dörren var omöjlig. Det var en återvändsgränd. En grav.
Men min blick fastnade på taket. Över den massiva ståldörren gick tjocka kabelstammar in i rummet genom en urgröpning i betongen. – “Vänta,” sa jag och pekade med lampan. “Kablarna. De måste strömförsörja detonatorerna inuti rummet. Det måste finnas en kopplingsdosa eller en ventil för kabeldragningen ovanför dörren.”
Rourke ställde sig bredvid mig. “Det är för trångt. En vuxen man kommer inte in där. Du fastnar, och rör du fel kabel så dör vi allihop.”
– “Jag är inte en vuxen man,” påpekade jag kallt. Jag knäppte upp min stridsväst, lät karbinen falla till golvet och drog min kniv. Jag behöll bara min ficklampa och kniven. “Hjälp mig upp.”
