Regnet tilltog, piskade mot våra ansikten och förvandlade marken till en hal sörja av lera och multnande löv. Jag rörde mig snabbt och lågt fram mot byggnadens västra vägg, med skuggorna som mitt enda skydd. Generatorns dova brummande överröstade ljudet av mina fotsteg. Rourke och resten av Alpha-teamet låg kvar i trädgränsen, med vapnen riktade mot taket och fönstren, redo att ge understödseld om helvetet skulle braka lös för tidigt.
När jag nådde betongväggen tryckte jag ryggen mot den skrovliga ytan och lät blicken svepa över området. Kusten var klar. Jag gled fram till ventilationsaxeln. Den var täckt av ett kraftigt stålgaller, men det var inte gallret jag var intresserad av – det var den försvagade fogen i betongen precis bredvid det, där fukten och saltet från havet hade ätit sig in i materialet under årtionden.
Jag drog fram C4-sprängämnet från min benficka. Med vana fingrar knådade jag massan och pressade in den längs sprickorna i en rektangulär form. Det behövde vara exakt; för mycket sprängämne och vi skulle dra ner halva taket över oss, för lite och vi skulle bara skrapa färgen, vilket skulle varna varje beväpnad man på ön. Jag tryckte in tändhatten, säkrade mottagaren och klev tillbaka.
– “Laddning på plats,” viskade jag i mikrofonen. “Trettio sekunder.”
Jag rörde mig tillbaka mot generatorn och tog skydd bakom dess massiva metallhölje. Rourke och teamet rörde sig tyst ut ur djungeln och anslöt sig till mig i skuggorna. Vi stod tätt ihop, redo att explodera in i byggnaden i samma sekund som dammet började lägga sig.
– “Gör er redo,” muttrade Rourke och osäkrade sitt vapen.
Jag höjde detonatorn. – “Tre. Två. Ett.”
Jag tryckte på knappen.
Smällen var inte det öronbedövande dån man ser på film. Med den typen av riktad laddning lät det mer som ett massivt piskrapp följt av ett djupt, vibrerande hostande från själva byggnaden. En tjock moln av grått betongdamm exploderade utåt i regnet.
Innan stenen ens hade slutat falla, var Rourke i rörelse. Han dök genom det nyskapade hålet i väggen, ett svart spöke i dammet, med sitt vapen höjt. Jag var en halv sekund bakom honom, tätt följd av resten av teamet.
Vi landade i en lång, mörk korridor som stank av fukt och desinfektionsmedel. Dammet låg tätt och reflekterade den gröna strålningen från våra mörkersikten. Det var en tvättstuga eller ett grovkök, fyllt med rostfria vagnar och industritvättmaskiner.
Och vi var inte ensamma.
Explosionen hade skakat om de legosoldater som befann sig i rummet intill. En dörr flögs upp och två män stormade in, förvirrade av dammet och mörkret, med automatvapnen höjda. De hann aldrig ens registrera vad som hade brutit sig in.
Rourkes vapen hostade till tre gånger – pft, pft, pft. Den första mannen föll bakåt, död innan han träffade golvet. Min egen karbin fann den andra mannen. Jag kramade avtryckaren i en kontrollerad dubbeltapp mot bröstet och ett skott mot huvudet. Han sjönk ihop mot en tvättmaskin och gled ljudlöst ner på klinkergolvet.
– “Rensa,” viskade jag. – “Rensa,” ekade Rourke.
Vi rörde oss vidare, flöt genom byggnaden som vatten. Vi var en enda organism med ett kollektivt sinne. Teamet rörde sig längs väggarna, delade upp vinklar, säkrade hörn och korsade korridorer i perfekt, tyst synkronisering. Vi stötte på patruller, men de var oförberedda på att striden hade flyttats in i mörkret. Calder Voss hade förväntat sig en frontalattack i ljuset från strålkastarna, inte en mardröm som jagade hans män i korridorerna.
Men Voss var ingen amatör. Snart insåg han att hans män försvann.
När vi nådde trapphuset som ledde ner till källarnivån – där satellitbilderna och planritningarna hade indikerat att den säkraste bunkern fanns – tändes plötsligt det kalla, bländande nödlyset. Sirener började yla, ett hjärnskärande ljud som dränkte all radiokommunikation.
Våra mörkersikten, som förlitade sig på svagt ljus, överbelastades och bländade oss i en bråkdel av en sekund. Jag slet upp min NVG från ögonen i samma ögonblick som en skur av automateld slet sönder väggen bredvid mitt huvud. Betongsplitter regnade över min axel.
– “Bakhåll!” vrålade Rourke över larmet. “Ta betäckning!”
Vi dök in bakom tjocka betongpelare i trapphuset. Två våningar ner hade Voss män barrikaderat sig. De hade den taktiska fördelen – de tittade uppåt mot oss i en smal trappuppgång, och de hade tunga kulsprutor riggade bakom sandsäckar.
Ett regn av kulor flög upp genom trappschaktet och tvingade oss att hålla huvudena nere. En av våra män, Miller, kved till när ett rikoschetterande skott träffade honom i axeln. Han gled ner längs väggen, men höll krampaktigt kvar sitt vapen.
– “De har oss fastnålade!” skrek en annan teammedlem.
