Hela teamet frös till is. Genom mina NVG-linser såg jag två värmesignaturer korsa stigen femtio meter framför oss. Calder Voss legosoldater. De rörde sig inte som vanliga vakter; de var tysta, disciplinerade, spridda i en taktisk formation. En av dem stannade, höjde sitt vapen och verkade lyssna. Han hade hört något. Kanske vinden. Kanske oss.
Rourke gled upp tyst bredvid mig. Han kommunicerade med handtecken. Tar den högra. Du tar den vänstra.
Jag nickade. Vi drog våra stridsknivar. Att avlossa vapen nu, även ljuddämpade, riskerade att eka i dalgången och larma hela lägret. Det måste göras i absolut tystnad.
Vi rörde oss framåt, utnyttjade regnets smatter som ljudkamouflage. Vakten till vänster vände sig om precis när jag slöt avståndet. Hans ögon spärrades upp i bråkdelen av en sekund innan min hand slöts över hans mun och min kniv fann glipan mellan hans kroppspansar och hjälm. Han sjönk ihop i mina armar.
Samtidigt hörde jag ett svagt, kvävt gurglande till höger. Rourke hade tagit sin man, men legosoldaten hade varit snabbare än väntat och hunnit dra sin egen kniv. I det gröna ljuset såg jag hur Rourke låste mannens arm och bröt ner honom i leran. Det var en brutal, ljudlös kamp. Vakten fick in ett knä mot Rourkes revben, och för en mikrosekund tappade förste sergeanten balansen.
Legosoldaten höjde sitt vapen för att slå larm.
Innan Rourke hann återfå balansen hade jag redan släppt min döda vakt, korsat avståndet på två sekunder och drivit skaftet på mitt vapen rakt in i legosoldatens tinning med krossande kraft. Han slocknade omedelbart.
Rourke satt på knä i leran och andades tungt. Han tittade på mannen, sedan på mig. Jag erbjöd ingen hand för att hjälpa honom upp. Jag log inte. Jag gav honom inte ens en blick av triumf. Jag bara torkade min kniv mot legosoldatens byxben, vände mig om och tog spetsen igen.
Handtecken: Framåt.
Vi fortsatte djupare in i djungeln. Den kalla luften mellan mig och Rourke hade förändrats. Den var inte längre fylld av förakt, utan av något som liknade en motvillig förståelse. Han hade förväntat sig att jag skulle tveka, att jag skulle knäckas av våldets närhet. Men han hade missat det jag vetat hela tiden: vattnet, mörkret och fienden bryr sig inte om vem du är. De bryr sig bara om vem som är bäst förberedd.
Tjugo minuter senare nådde vi trädgränsen. Framför oss, upplyst av strålkastare som svepte över gårdsplanen, låg huvudvillan. Betongmurar. Sandsäckar. Kulsprutenästen på taket. Det var inte ett gisslanläger. Det var en fästning.
Och Calder Voss väntade på oss. Tystnaden i lägret var fel. Det fanns inga patruller på gården.
Jag sänkte mitt vapen en aning och aktiverade mikrofonen i min krage. – “Alpha Ett till Alpha Två,” viskade jag, röstkrypteringen förvrängde orden till ett metalliskt sprakande i Rourkes öra. “Det är en fälla. De har dragit tillbaka sitt yttre försvar. De vill att vi ska gå in.”
Rourke kröp upp bredvid mig. Hans gamla ärr framträdde tydligt i det svaga ljuset. Han studerade komplexet. – “Du har rätt, Vale,” mumlade han, rösten mörk och fokuserad. Den nedlåtande tonen från genomgångsrummet var helt borta. “De har skapat en tratt. Går vi in genom huvudporten blir vi slaktade.”
Han tittade på mig, väntade på mitt nästa drag. Han testade mig inte längre. Han bad om min taktiska bedömning.
– “Vi går inte genom porten,” sa jag och pekade mot en mörk ventilationsaxel på byggnadens västra sida, knappt synlig bakom en generator. “Vi går genom väggen. Ge mig två kilo C4 och trettio sekunder, så skapar jag en ny dörr. Du leder inbrytningen.”
Rourke nickade långsamt. Ett rovdjursleende spred sig över hans läppar. – “Låt oss visa de här jävlarna varför de aldrig borde ha väckt oss.”
