Köket blev helt tyst så när som på ljudet av Damians sked som knackade mot muggen. Karen granskade Lydias ansikte i väntan på ett gräl, men Lydia lyfte bara sin jobbväska och klev åt sidan.

Det var inte bara ett missförstånd. Det var en noga uträknad, desperat kapning av hennes hem.

Kapitel 6: Släktmiddagen

Två dagar senare, på fredagskvällen, fick Lydia ett meddelande från sin morbror Stefan. Stefan var Evelyns äldre bror – en rakryggad, respektabel man som drivit ett framgångsrikt byggföretag i alla år och som alltid varit den enda i släkten som behandlat Lydia med genuin respekt.

”Lydia,” skrev Stefan. ”Evelyn har kallat till ett akutmöte hemma hos sig ikväll. Hon påstår att du har krossat Karens liv och kräver att hela familjen ska sätta press på dig. Jag vill höra din sida av saken. Kommer du?”

Lydia satt tyst en stund med telefonen i handen. Hon kände hur pulsen steg, men rädslan var helt borta. Det var dags att avsluta detta en gång för alla.

”Jag kommer,” svarade hon. ”Och jag tar med mig bevisen.”

Klockan 19:00 rullade Lydia upp framför sina föräldrars villa i det finare kvarteret i staden. På uppfarten stod Stefans bil, liksom Damians repiga sedan.

När Lydia steg in i hallen var stämningen i huset laddad som före ett åskväder. I vardagsrummet satt hennes mor Evelyn, hennes far Richard (som vanligt tyst och tillbakadragen i sin fåtölj), morbror Stefan, samt Karen och Damian.

Karen satt i soffan med ett glas vin i handen. När hon fick syn på Lydia spändes hennes käkar och hon lade snabbt sin arm om Damian för att spela offret.

”Vad gör hon här?” väste Karen och tittade på sin mor. ”Har hon kommit hit för att håna oss mer?”

Evelyn reste sig upp från sin stol, blängde på Lydia och korsade armarna. ”Lydia, jag är glad att du kom till dina sinnens bruk och dök upp. Din syster bor på ett billigt motell just nu! De har spenderat sina sista pengar på en usel hotellnatt för att du vägrade ta emot dem! Du ska be om ursäkt till Karen och Damian direkt, och sedan ska ni gå ut till bilen och ge dem nycklarna till ditt hus!”

Morbror Stefan, som satt i hörnfåtöljen, höjde handen och sade lugnt: ”Evelyn, sitt ner och låt Lydia tala. Du bjöd in mig hit för att medla, då ska vi höra båda sidor.”

”Det finns inte två sidor!” skrek Evelyn. ”Lydia har varit egoistisk och elak! Hon bor ensam i ett slott medan hennes syster inte har något tak över huvudet!”

Lydia tog ett steg framåt i rummet. Hon öppnade sin väska, tog fram en tjock bunt utskrivna dokument och lade dem mitt på soffbordet framför morbror Stefan.

”Mamma,” sade Lydia med sval, kristallklar röst. ”Du har rätt i en sak. Karen och Damian har inget tak över huvudet. Men det beror inte på mig. Det beror på att Karen har ljugit för dig, för pappa och för hela släkten i över ett år.”

Karen blev dödsblek. ”Vad snackar du för skit?!”

”Sätt dig ner, Karen,” sade Lydia utan att vända sig mot henne. Hon peka på dokumenten på bordet. ”Här är utdragen från domstolen och fastighetsägaren på Strandvägen 4B. Karen och Damian ‘sade inte upp sitt hyreskontrakt’. De blev vräkta av Kronofogden i måndags morse efter att ha låtit bli att betala hyran i åtta månader.”

Evelyn spärrade ut ögonen och tittade chockerat på Karen. ”Vad… vad säger hon, Karen? Du sa ju att ni ville spara pengar!”

Karen stammade och såg desperat på Damian, men Damian tittade bara ner i golvet. Hans ansikte var helt utan färg.

”Det är inte allt,” fortsatte Lydia och vände ett blad i bunken. ”Damian blev sparkad från sitt jobb på banken i september efter en internutredning om olovliga transaktioner. De har skulder på över tvåhundratusen kronor för skadegörelse i sin gamla lägenhet, och flyttbilen som Karen skickade till mitt hus i onsdags trycktes på ett kreditkort som redan var övertrasserat.”

Morbror Stefan plockade upp pappersbunken och bläddrade igenom sidorna. Hans uttryck blev allt strängare för varje sekund.

”Det här är ju officiella domstolshandlingar,” sade Stefan och såg skarpt på Karen. ”Du har blivit avhyst av myndigheterna. Du stod på din systers inflyttningsfest och låtsades att du bara ville ‘låna ett rum’, när du i själva verket försökte ockupera hennes hus för att undvika att hamna på gatan!”

”Hon har massor av plats!” skrek Karen hysteriskt, och tårarna började rinna nerför hennes kinder – denna gång inte av sorg, utan av upptäcktens panik. ”Vad spelar det för roll?! Hon är min syster! Hon tjänar mer pengar än vad jag någonsin kommer att göra! Varför ska hon ha allt när jag inte har någonting?!”