”Ljug inte för mig, mamma,” sade Lydia skarpt. ”Karen klev in på min inflyttningsfest inför trettio av mina vänner och kollegor och meddelade att du hade sagt att de fick flytta in i mitt master bedroom. Du skickade ett sms där det stod att Karen förtjänar mitt hus lika mycket som jag gör. Vill du att jag ska läsa upp det för dig igen?”

Det blev tyst i luren ett ögonblick. Evelyn var van vid att Lydia alltid gav vika till slut – att hon tog emot kritik tyst och lät familjen hålla ihop till varje pris. Hon var inte van vid att Lydia synade hennes lögner så öppet.

”Hon är din syster, Lydia,” sade Evelyn, nu med en mer manipulerande, snyftande röst. ”Du har alltid haft det så lätt. Du fick bra jobb, du tjänar massor med pengar, du köpte det där huset helt själv… Karen har inte haft samma tur i livet. Du måste dela med dig.”

Lydia kände en plötslig, djup sorg – inte över huset eller röran med Karen, utan över insikten om hur hennes mor alltid sett på henne.

”Jag har inte haft ‘tur’, mamma,” sade Lydia lågt. ”Jag jobbade extra från att jag var sexton år. Jag pluggade nätterna igenom medan du betalade Karens märkeskläder. Jag sparade varje krona medan ni tog bakomryggen-lån för att finansiera hennes bröllop för trehundratusen kronor. Du har aldrig stöttat mig ekonomiskt med en enda krona sedan jag fyllde arton. Och nu kallar du min hårt förvärvade framgång för ‘tur’ för att rättfärdiga att du stjäl från mig?”

”Jag stjäl ingenting!” ropade Evelyn. ”Jag försöker bara hålla ihop familjen!”

”Nej,” sade Lydia. ”Du försöker rädda Karen från konsekvenserna av hennes egna beslut genom att offra mig. Men den här gången fungerar det inte. Karen och Damian sätter inte sin fot i mitt hus igen. Och om du någonsin försöker ge dem tillåtelse att nyttja min egendom igen, kommer jag att bryta kontakten med dig också.”

”Hur kan du säga någonting så hemskt?!” skrek Evelyn. ”Jag är din mor!”

”Då borde du ha agerat som en,” svarade Lydia och lade på luren.

Kapitel 5: Den dolda lögnen nystas upp

Dagen efter var det onsdag. Lydia återvände till sitt kontor på teknikföretaget. Hon utförde sitt arbete med samma precision som vanligt, men under ytan rörde sig tankarna snabbt.

Hon visste att någonting inte stämde.

Karen och Damian hade hävdat att de ”sagt upp sitt hyreskontrakt” för att de inte hade råd att bo kvar. Men Lydia kände sin syster. Karen var stolt, fåfäng och mån om sin fasad. Hon skulle aldrig frivilligt flytta in i sin yngre systers hus och spela ödmjuk om det inte fanns någonting betydligt mörkare som pågick i bakgrunden.

Vid lunchtid satte sig Lydia med sin bärbara dator i företagets cafeteria. Hon tog fram telefonen och ringde en gammal bekant, en fastighetsmäklare vid namn Rickard som jobbade i området där Karen och Damian hade bott.

”Hej Rickard, det är Lydia,” sade hon. ”Jag behöver en liten tjänst. Kan du kika i databasen på adressen där min syster Karen bodde? Lägenhet 4B på Strandvägen.”

”Tjena Lydia! Visst, ge mig två sekunder,” sade Rickard. Tangentbordsklickande hördes i bakgrunden. ”Hmm… Strandvägen 4B… Ja, här har vi den. Vad vill du veta?”

”De sa att de sade upp sitt kontrakt i förra veckan. Stämmer det?”

Rickard tystnade ett ögonblick. Sedan hördes ett lågt visslande från honom.

”Sade upp? Lydia, den här lägenheten hamnade på tvångsutrymning för tre veckor sedan. Hyran har inte betalats på närmare åtta månader. Fastighetsägaren tog det till domstol och fick en vräkningsorder. De blev faktiskt avhysta av Kronofogden i måndags morse.”

Lydia spärrade ut ögonen. ”Avhysta? I måndags?”

”Ja, exakt. Och det är inte allt,” fortsatte Rickard och sänkte rösten. ”Det ligger en anteckning här i mäklarnätverket… Hyresvärden har stämt dem för skadegörelse och obetalda hyror på över tvåhundratusen kronor. Damian verkar också ha förlorat sitt jobb på banken för två månader sedan på grund av någon oklar finansaffär.”

Lydia kände hur pusselbitarna föll på plats med ett öronbedövande brak.

Karen och Damian var inte bara ‘ekonomiskt trängda’. De var helt ruinera. De hade blivit utkastade från sin lägenhet i måndags morse, haft sina sista ägodelar i tre resväskor och tvingats magasinera resten. Karen hade panikartat sprungit till deras mor Evelyn och diktat ihop en snythistoria om att Lydia ”lovat att de fick bo i hennes hus”.

Evelyn, blind för sin favoritdotters brister som alltid, hade köpt lögnen rakt av – eller valt att blunda för sanningen – och skickat dem vidare till Lydias inflyttningsfest för att tvinga fram ett fullbordat faktum inför alla gäster. Karen hade trott att om hon bara klev in i huset, tog master bedroom och skapade en scen framför Lydias kollegor, skulle Lydia vara för skamsen för att säga ifrån.