Köket blev helt tyst så när som på ljudet av Damians sked som knackade mot muggen. Karen granskade Lydias ansikte i väntan på ett gräl, men Lydia lyfte bara sin jobbväska och klev åt sidan.

Damian tog ett steg framåt och började bulta på dörren med knuten näve. ”Lydia! Öppna! Det här spårar ur helt nu! Vi har våra saker här utomhus! Flyttbilen vände! Du kan inte göra så här mot din egen familj!”

Lydia reste sig långsamt ur fåtöljen, gick fram till dörren och låste upp den översta klinkan. Hon öppnade dörren några centimeter, men lät säkerhetskedjan sitta kvar.

Hennes blick var helt kall när hon såg på sin syster.

”Gör inte det här svårare än det behöver vara, Karen,” sade Lydia lugnt. ”Ta era väskor och gå.”

”Ta våra väskor och gå?!” hånskrattade Karen, men hennes röst sprack av hysterisk ilska. ”Mamma har givit oss tillåtelse! Vi har sagt upp vår lägenhet! Vårt hyreskontrakt går ut på fredag! Vi har ingenstans att ta vägen! Tror du att du bara kan kasta ut din egen syster på gatan?!”

”Mamma äger inte det här huset,” sade Lydia med en röst så låg och tydlig att den fick Karen att tystna ett ögonblick. ”Mamma har inte betalat en enda krona för den här fastigheten. Jag har arbetat sjuttiotimmarsveckor i femton år för att köpa det här hemmet. Du och Damian har spenderat er lön på märkeskläder, krogbesök och resor som ni inte haft råd med, och när räkningarna hopade sig sprang ni till mamma.”

”Du har fyra sovrum!” skrek Damian och peka ett anklagande finger mot hennes ansikte genom dörrspringan. ”Du är ensamstående! Vad ska du med all den platsen till?! Det är ju rent egoistiskt!”

”Det som är egoistiskt, Damian,” svarade Lydia och såg honom rakt i ögonen, ”är att du som en trettiosexårig man kliver in i en annan människas hem under en fest, släpar dina väskor till hennes master bedroom, kastar ut hennes kläder och förväntar dig att bli försörjd. Du borde skämmas.”

Damians ansikte skiftade från rött till blekt. Han tog ett steg tillbaka.

Karen, å andra sidan, var utom sig av raseri. ”Mamma kommer att få höra om det här! Hon kommer aldrig förlåta dig! Du förstör min familj!”

”Din familj förstörde sig själv i samma stund som ni trodde att min framgång var er egendom,” sade Lydia. ”Ni har två minuter på er att ta era resväskor och lämna min tomtegräns. Om ni är kvar om två minuter ringer jag polisen och anmäler er för olovligt intrång.”

”Du skulle aldrig våga ringa polisen på din egen syster!” skrek Karen.

Lydia tog upp sin telefon ur fickan, slog 112 och tryckte på högtalartelefonen. Signalen började ljuda genom dörren.

”Operatör, vad har du för nödläge?” hördes en röst i högtalaren.

Damian haffade tag i Karens arm med panik i blicken. ”Kom igen, Karen! Hon skämtar inte! Vi drar!”

”Nej! Släpp mig!” skriker Karen, men Damian grep tag i två av resväskorna och började släpa dem mot bilen. Karen stirrade på Lydia med ett hat så rent och koncentrerat att det nästan var mätbart, innan hon ryckte åt sig den sista väskan och svor högt.

Lydia avbröt samtalet till larmcentralen innan operatören hann registrera en utryckning, stängde dörren och vred om den nya nyckeln.

Genom fönstret såg hon Damians bil sladda ut från uppfarten, medan Karen satt i passagerarsätet och viftade vilt med armarna i ett rasande gräl med sin man.

Kapitel 4: Moderns ingripande

Lydia hann inte mer än sätta sig ner vid köksbordet förrän telefonen började ringa. Skärmen lyste upp med namnet MAMMA.

Lydia lät den ringa tre gånger innan hon svarade och satte på högtalaren.

”Lydia!” skrek Evelyn så fort linjen kopplades upp. Hennes röst skakade av indignation. ”Vad i hela fridens namn är det du sysslar med?! Karen ringde mig alldeles gråtande! Du har låst ute din egen syster! Du kasta ut deras väskor på gatan som om de vore soptunnor! Hur kan du vara så hjärtlös?!”

Lydia tog en klunk vatten och svarade med ett absolut lugn. ”Hej mamma. Trevligt att du ringer. Du svarade ju inte när jag ringde dig igår kväll.”

”Jag var upptagen!” snäste Evelyn. ”Och det ändrar ingenting! Jag förklarade ju för dig i meddelandet hur läget låg! Karen och Damian har haft det otroligt tufft ekonomiskt på sistone. De var tvungna att säga upp sitt kontrakt för att inte hamna hos Kronofogden! De behövde ett ställe att bo på i några månader tills de kommit på fötter igen, och du har ett stort hus med fyra sovrum! Det var din skyldighet som syster att hjälpa dem!”

”Det är inte min skyldighet att ge bort mitt hem till två vuxna människor som vägrar ta ansvar för sina liv,” sade Lydia. ”Och framför allt var det inte din sak att lova bort mitt hus bakom min rygg.”

”Jag lovade ingenting!” utbrast Evelyn.