”Jag vill att du upprättar ett formellt varningsbrev,” sade Lydia lugnt. ”Ett meddelande som klargör att varje framtida försök att gå in på min fastighet eller göra anspråk på mina ägodelar kommer att mötas av omedelbara rättsliga åtgärder och en polisanmälan.”

”Det ordnar jag direkt,” svarade Marcus. ”Och angående resväskorna?”

Lydia log ett svalt, kontrollerat leende. ”De väntar på verandan.”

Kapitel 2: En flyttbil på avvägar

Klockan var 14:15 när Lydia återvände hem. Hon tog tag i de tre tunga resväskorna, en efter en, och rullade ut dem på den övertäckta verandan framför ytterdörren. Hon ställde dem snyggt och pyntligt bredvid trappstegen, skyddade från regn men helt synliga från gatan.

Det vita kortet satt kvar på Karens mörkblå rullväska. På det hade Lydia skrivit med fet, svart märkpenna:

NI BOR INTE HÄR. ALDRIG.

Innan hon hann gå in igen hörde hon ljudet av en tung dieselmotor som mullrade längs bostadsgatan. En stor, flyttbil från ett lokalt transportföretag svängde in framför hennes uppfart. Backljusen tänddes och Lastbilen började backa in mot hennes garageport.

Lydia gick lugnt nerför trappan och vinkade åt chauffören att stanna.

En ung man i arbetskläder hoppade ut ur hytten med ett urklipp i handen. ”Tjena! Är det här Lydia?”

”Ja, det är jag,” sade Lydia.

”Härligt. Vi har en hel flyttlast med möbler från en lagerlokal på andra sidan stan. Uppdraget gällde att bära in allt i sovrummen på övervåningen samt vardagsrummet. Beställare är en Karen Miller.”

Lydia höjde på ögonbrynen. Karen hade alltså inte bara tänkt ta över hennes sovrum med tre resväskor – hon hade redan beställt en hel flyttbil för att transportera sina gamla möbler till Lydias hus samma eftermiddag.

”Jag är ägaren till det här huset,” sade Lydia och visade sitt körkort samt lagfartsbeviset som hon skrivit ut. ”Personen som bokat er flytt bor inte här, äger inte huset och har ingen tillåtelse att lämna några varor på denna adress. Om ni lastar av någonting här gör ni er skyldiga till olovlig dumpning.”

Flyttkillen spärrade ut ögonen och tittade på sin ordersedel. ”Vänta… hon sa att husägaren var hennes syster och att allt var godkänt och betalt för inflyttning idag!”

”Hon ljög för er,” sade Lydia enkelt. ”Vem står som betalningsansvarig för transporten?”

”Det är bokat med ett kreditkort i Karens namn… men betalningen är ställd som ‘vid slutfört arbete’.”

Flyttkillen svor tyst för sig själv och skakade på huvudet. ”Typiskt. Det betyder att om vi inte får avlasta, måste vi köra tillbaka allt till magasinet och debiterar henne en avbokningsavgift på femtusen kronor.”

”Då föreslår jag att ni ringer Karen omedelbart och meddelar henne att hennes leverans nekas,” sade Lydia vänligt.

Chauffören plockade upp sin telefon och slog numret som stod på ordern. Lydia stod ett par meter därifrån och kunde tydligt höra Karens gälla röst skrika genom högtalaren när flyttkillen förklarade läget.

”Vad fan menar du med att hon inte släpper in er?!” skrek Karen. ”Det är min systers hus! Hon är på jobbet! Ni ska bara köra in grejerna!”

”Mamzell, husägaren står rätt framför mig just nu,” sade chauffören torrt. ”Och hon visar upp lagfarten. Vi vänder tillbaka till lagret nu. Du kommer att få en faktura för körningen och lageravgiften.”

Chauffören lade på innan Karen hann svara, nickade mot Lydia, hoppade in i hytten och körde därifrån.

Lydia gick in i huset, låste den nya säkerhetsregeln bakom sig, hällde upp ett glas kallt vatten och satte sig i vardagsrummet för att vänta. Stormen var på väg.

Kapitel 3: Konfrontationen på verandan

Klockan 16:45 – femton minuter tidigare än vad Karen hade krävt – sladdade Damians bil in på uppfarten med skrikande däck.

Dörrarna flög upp nästan innan motorn stängts av. Karen klev ut med ett ansikte förvridet av raseri. Damian följde tätt efter, med spända käkar och knutna nävar.

Lydia satt kvar i fåtöljen i vardagsrummet och iakttog dem genom de stora fönstren. Hon rörde inte en muskel.

Karen tog tre kliv uppför verandan innan hon tvärstannade. Där, mitt framför ytterdörren, stod deras tre resväskor. På den mörkblå väskan lyste det vita kortet med Lydias handskrivna meddelande: NI BOR INTE HÄR. ALDRIG.

”Lydia!” skrek Karen och drämde sin handflata mot träpanelen på dörren. ”Öppna dörren för helvete! Vad är det här för jävla barnsligheter?!”

När ingen svarade tog Karen tag i dörrhandtaget och tryckte ner det. Det rörde sig inte en millimeter. Hon satte in sin gamla nyckel – den som hon i smyg kopierat när hon lånat Lydias nyckelknippa under rundvisningen två veckor tidigare – men nyckeln gick inte ens in i det nya nyckelhålet.

”Hon har bytt lås!” skrek Karen till Damian. ”Den galna fan har bytt låsen!”