Kapten Ward sänkte handen och lät den falla mot uniformens grova tyg. Han stod kvar i öppningen, en mörk silhuett mot det bleka ljuset från lysrören som kantade grusgången utanför.

Mina muskler låste sig i absolut stillhet. Jag rullade fram bakom stenen, geväret redan i anläggning. Siktet kom upp mot ögat i en mjuk båge.

Världen krympte till storleken av en cirkel med hårkors.

Jag hittade utsprånget vid 500 meter. Där. En onaturlig skugga i skrevan. En glimt av en pipas mynning. Prickskytten gjorde sig redo att avsluta Rowan.

Vindavdrift: marginell. Höjdskillnad: brant, sikta strax under målet. Avstånd: 500 meter.

Mitt finger pressade mjukt mot avtryckaren. Inget ryck. Bara en stadig, obeveklig ökning av trycket tills vapnet överraskade mig.

BAM.

Geväret sparkade bakåt. Genom optiken såg jag damm explodera precis bakom den mörka skuggan i skrevan. Målet kastades bakåt och försvann ur sikte. En kropp gled en sekund senare nerför den branta stenhällen, livlös som en säck potatis, och föll ner i ravinen.

Ett hot eliminerat. Jag dröjde inte kvar. Jag släppte inte blicken från hårkorset.

Jag flyttade pipan tjugo grader åt höger, där kulspruteelden från fienden höll på att slita sönder Trail-3-fordonet. Tre män låg bakom en provisorisk barrikad. Avstånd 300 meter.

Jag andades. Jag sköt.

Den första fienden föll ihop över sitt vapen. Jag repeterade inte, det var halvautomatiskt. Blicken flyttade. Hårkorset hittade nästa bröstkorg. Jag sköt. Den andra fienden kastades bakåt. Den tredje försökte springa. Jag lät hårkorset leda honom, beräknade hans hastighet. Jag sköt. Han föll störtande i gruset.

Tolv sekunder hade gått sedan jag tog upp vapnet. Fyra fiender var döda.

Eldgivningen mot truppen hade plötsligt mattats av dramatiskt. Chocken över att den överlägsna eldkraften plötsligt slagits ut med kirurgisk precision skapade ett vakuum på slagfältet.

“Rör er!” vrålade jag med en röst som inte lät som Dana Rooks. Den var raspig, hård, auktoritär. Det var en order, utkastad på det enda språk män i strid förstår. “Ward, dra tillbaka männen! Jag täcker!”

Kapten Ward, halvvägs under en lastbil, vred på huvudet och stirrade på mig med en blick av absolut oförståelse. Han såg journalisten, den lilla, spröda kvinnan i för stor väst, liggande i en perfekt skytteställning, hanterande en M110 med skrämmande kompetens.

Men hans militära instinkter tog över.

“Återfall! Rör er mot Trail-3!” skrek Ward och tog tag i Rowan i kragen för att släpa honom bakåt.

Resten av fienden – kanske en handfull kvar – försökte omgruppera. De började skjuta blint ner mot dalbotten. Men blind eld var värdelös. Jag hade dem i mitt sikte. Jag kontrollerade andningen.

Pang. En fiende som försökte kasta en granat föll. Granaten detonerade ofarligt bakom en klippa. Pang. Ytterligare en silhuett försvann.

De överlevande soldaterna från Winterhold utnyttjade skyddselden. De drog sina sårade, snubblade och sprang tillbaka mot de fordon som fortfarande var i skick. Miller hade lyckats backa vår Humvee, vars däck var trasade men som fortfarande rullade, in bakom en klippvägg som gav fullt skydd.

När den sista mannen var i säkerhet, slutade jag skjuta.

Dalen, nyss ett dånande inferno, föll in i en kuslig, ringande tystnad, bruten endast av knastrandet från det brinnande fordonet och de låga stönen från de sårade.

Jag sänkte långsamt vapnet. Mina händer skakade inte. Min puls höll på att sjunka tillbaka till en normal, lugn rytm. Jag tryckte på magasingivaren, lät det halvtomma magasinet falla i handen, stoppade det i fickan och låste slutstycket i det bakre läget för att visa att vapnet var säkrat.

Jag reste mig upp och borstade metodiskt bort dammet från mina knän.

Jag vände mig om.

Tio meter bort, bakom skyddet av klippväggen, stod Kapten Ward, Rowan (som stödde sig mot fordonet) och flera andra Rangers. Deras vapen var sänkta, men varje blick var fäst på mig. De tittade inte på mig som man tittar på en räddare. De tittade på mig som man tittar på ett odjur som precis har klivit ut ur skuggorna.

Ingen sa ett ord. Det fanns inga ord. Vinden hade ökat, piskade upp dammet som ett gyllene dis mellan oss, men det räckte inte för att dölja det iskalla avståndet som nyss skapats.

Det var kapten Ward som bröt tystnaden. Han klev fram, långsamt, som om han närmade sig ett oexploderat minfält. Hans ögon, smala och hårda, var inte längre trötta. De brann.

— Vem i helvete är du? frågade han.

Jag såg ner på det tunga geväret i mina händer, kände det bekanta greppet, och suckade sedan tungt. Jag hängde vapnet över axeln.

— Just nu, kapten, sa jag lugnt, är jag den enda anledningen till att ni har pulsen kvar. Vi har sårade. Se till dem. Vi pratar sen.