Kapten Ward sänkte handen och lät den falla mot uniformens grova tyg. Han stod kvar i öppningen, en mörk silhuett mot det bleka ljuset från lysrören som kantade grusgången utanför.
Under en bråkdel av en sekund hade min kropp spännts som en fjäder. Min högra hand, som precis hållit en mjuk mikrofiberduk, hade instinktivt kramat om linsen med ett grepp hårt nog att krossa plast. Min andning hade stannat. Det var muskelminnet från ett annat liv, ett liv där ett oväntat ljud vid en tältdörr i en krigszon innebar att någon kom för att döda dig.
Sedan tvingade jag axlarna att sjunka. Jag lät duken falla och mötte hans blick med precis rätt mängd mild förvåning. Dana Rook, den oförargliga journalisten, var tillbaka.
— Kapten, sa jag och lät min röst bära ett stråk av trötthet. Vad kan jag hjälpa till med?
Han klev in. Tältet kändes omedelbart mindre. Ward var en man som tog plats utan att försöka, en fysisk närvaro formad av stress och auktoritet. Hans gråa ögon svepte över min prydligt uppradade utrustning på fältbordet. Två kamerahus, perfekt rengjorda. Objektiv uppställda i storleksordning. Anteckningsböcker med ryggarna i linje.
— Du håller ordning på dina grejer, konstaterade han.
— En smutsig sensor ruinerar en bra bild, svarade jag lätt. Och i den här miljön är smutsen min största fiende.
Ward nickade långsamt, men hans blick dröjde kvar vid mina händer. Kanske hade han noterat att jag inte hade ryckt till när han dök upp. Civila rycker till. Civila hoppar högt när skuggor plötsligt rör sig i en krigszon.
— Jag tänkte ge dig en uppdatering inför morgondagen, sa han och korsade armarna över bröstet. Vi ska genomföra en patrull genom Kora-dalen. Det är en rutinrunda, framryckning för att visa närvaro och säkra en rutt för en försörjningskonvoj som kommer nästa vecka. Korpral Rowan nämnde att du letade efter lite mer action än män som spelar kort och klagar på maten.
— Det stämmer.
— Du åker i min Humvee, sa Ward. Tredje fordonet i kolonnen. Om det smäller — och det gör det sällan på den här sträckan, men chansen är aldrig noll — så stannar du i fordonet. Du rör inte en dörr, du rör inte ett vapen. Du håller huvudet nere och låter mina män göra sitt jobb. Är det förstått?
— Jag är bara en fluga på väggen, kapten. Ni kommer inte ens märka att jag är där.
Ett svagt leende krusade hans läppar, men det nådde inte ögonen. — Det betvivlar jag, fröken Rook. Vi rullar 0530. Var redo.
När tältduken föll igen bakom honom satt jag kvar i tystnaden. Min puls, som borde ha varit lugn, slog en aning snabbare. De började titta för noga. Rowan med sina kommentarer om mina val av skyddspositioner. Ward med sina tysta observationer av mina reaktioner. Jag behövde spela rollen bättre. Jag behövde vara klumpigare, mer naiv. Jag behövde sluta analysera skottvinklar och reträttvägar varje gång jag klev ut ur tältet.
Men instinkter är inte kläder man bara kan ta av sig. De är inbrända i nervsystemet.
Morgonen därpå var luften kall och krispig, men luktade redan av dieselavgaser och damm. Fordonsparken badade i ett spöklikt, blått ljus från den annalkande gryningen. Soldaterna rörde sig med en trött, mekanisk effektivitet. Tunga västar spändes åt, vapen laddades, radioapparater sprakade till liv med korta, kryptiska meddelanden.
Jag bar min tunga kameraväska och en standardutgiven kevlarhjälm som kändes klumpig. Jag lät den glida lite för långt ner på pannan för att understryka min civila osäkerhet.
Korpral Rowan stod lutad mot huven på vår Humvee och tuggade på något som liknade en bit torkat kött. Han hade tunga mörka ringar under ögonen.
— Redo för en åktur, Rook? frågade han när jag närmade mig.
— Så redo jag kan bli. Kommer vi få se något intressant?
— Bara sten, grus, mer sten och kanske en och annan sur get, sa han och öppnade den tunga, bepansrade bakdörren åt mig. Hoppa in.
Inuti fordonet luktade det av svett, vapenolja och gammalt damm. Jag trängde in mig i baksätet bredvid specialist Carter, som gav mig en kort nick innan hon återgick till att stirra ut genom det lilla fönstret. Kapten Ward satt i framsätet bredvid föraren, en ung kille vid namn Miller vars händer greppade ratten så hårt att knogarna vitnade. Kulspruteskytten, en jätte till man som kallas “Ox”, stod redan i luckan på taket, hans tunga M2 Browning silhuetterad mot himlen.
Kolonnen rullade ut genom Winterholds tunga grindar strax innan solen bröt horisonten.
