Kapten Ward sänkte handen och lät den falla mot uniformens grova tyg. Han stod kvar i öppningen, en mörk silhuett mot det bleka ljuset från lysrören som kantade grusgången utanför.

De första timmarna var precis så monotona som Rowan hade lovat. Landskapet var en obarmhärtig vidd av brända kullar och torra flodbäddar. Solen steg och förvandlade snabbt kylan till en tryckande ugn. Jag tog bilder. Jag lutade mig fram, lät slutaren smattra, fångade dammet som yrde upp från fordonen framför oss, de spända käkarna på soldaterna, det bländande ljuset som reflekterades i fordonens pansar.

Men medan jag låtsades fokusera på exponering och bländare, läste mina ögon av terrängen.

Det var ofrivilligt. Jag noterade döda vinklar. Jag räknade avstånd. Den där klippformationen till vänster, 400 meter, perfekt näste för en prickskytt. Den trånga passagen framåt, en naturlig chokepoint, idealisk plats för en IED. Om vi blir beskjutna från höger, har vi noll skydd, vi måste accelerera genom zonen…

Jag tvingade mig själv att sluta. Du är Dana. Du är fotograf. Du ser färger, inte hot.

Vi närmade oss Kora-dalen. Vägen, som hittills varit en bred, dammig remsa, smalnade av drastiskt. På båda sidor reste sig branta, steniga sluttningar upp mot himlen som taggiga tänder. Skuggorna här var djupa och kalla.

Radion sprakade till. Wards röst ekade kallt i headsetet som jag hade fått låna för att lyssna in. — Alla fordon, sänk hastigheten. Håll avstånden. Ögonen öppna, det här är en flaskhals.

Ox rörde sig rastlöst i luckan ovanför mig. Fästet till hans kulspruta gnisslade.

Jag tittade ut genom det smala glaset. Det fanns ingen vind. Inte ett enda sandkorn rörde sig. Det var den typen av absolut tystnad som föregår en explosion. Håren på mina armar reste sig. Luften kändes plötsligt elektrisk, tung av en osynlig spänning.

Mitt muskelminne skrek. Det är fel. Något är fel.

Mina fingrar släppte långsamt kameran. Den dinglade i remmen runt min hals. Min hand gled omärkligt ner mot min högra stövel, där jag – helt i strid med Wards order – hade gömt en liten, matt kniv. Ett patetiskt vapen i en eldstrid, men det var det enda jag hade kunnat smuggla med mig utan att väcka misstankar.

Fordonet framför oss, Lead-1, körde över en liten ojämnhet i vägen.

Världen slets isär.

Eruptionen var öronbedövande, en fysisk kraft som slog in i bröstkorgen innan ljudet ens registrerades. En pelare av smuts, eld och svart rök sköt upp från marken under Lead-1. Det massiva bepansrade fordonet lyftes från marken som en leksak, vreds ett kvarts varv i luften och kraschade tillbaka ner med en metallisk smäll som fick marken att skaka.

Tryckvågen träffade vår Humvee. Miller skrek till, trampade på bromsen och vi kastades brutalt framåt i bältena.

— IED! IED! vrålade Ward över det plötsliga dånet.

Ett mikrosekunds dött rum följde. Sedan öppnade helvetet sig från klipporna ovanför.

Kulspruteeld rev genom luften, det distinkta, rasande knattrandet från tunga ryska kalibrar. Kulorna slog in i pansaret på vår Humvee med ljudet av regn mot ett plåttak, men mycket högre, mycket dödligare. Glaset i fönstret bredvid mig sprack i ett spindelnätsmönster men höll.

— Bakhåll! Kontakt höger, klockan tre! Kontakt vänster, klockan tio! skrek Ward in i radion. Han vände sig mot Ox ovanför. — Ge dem undertryckande eld, Ox! Håll ner dem!

Oxs kulspruta började dundra, en öronbedövande rytm som skakade hela chassit. Doften av kordit och bränt krut fyllde omedelbart kabinen, kvävande och skarp.

Utanför fönstret var det totalt kaos. Lead-1 stod i lågor. Figurer klädda i sandfärgade uniformer rullade ut ur vraket och försökte desperat hitta skydd bakom de rykande däcken. Fordonet bakom oss, Trail-3, lade ner intensiv eld mot sluttningen, men fienden hade höjdfördelen och de var nergrävda.

Radion var ett inferno av skrik och sprakande meddelanden. — Vi är fastnaglade! — Man nere, jag upprepar, man nere vid Lead-1! — Vänta, jag kan inte se varifrån skotten kommer—

En plötslig, öronbedövande smäll dränkte allt annat. En raketdrivet granat (RPG) hade missat vår Humvee med knappt en meter och detonerat mot bergväggen bredvid oss. Splitter regnade över taket.

Oxs kulspruta tystnade tvärt.

En tung thud ekade i taket, och ett ögonblick senare kollapsade jätten ner genom luckan. Han föll tungt över mittkätet, hans kropp slapp. Hans hjälm hade slagits av. Blod forsade från ett sår i halsen.

Carter skrek, ett rått, panikslaget ljud, och sträckte sig framåt för att trycka sina händer mot såret. Ward svor högt, drog sitt vapen och sparkade upp sin dörr.

— Miller, Carter! Håll position, täck dörrarna! skrek han och kastade sig ut i dammet för att ansluta till männen från Lead-1 som höll på att slitas i stycken.

Vår Humvee var inte längre ett skydd. Det var en plåtkista. Utan Ox kulspruta som höll fienden på höger flank nere, började elden mot oss intensifieras. Kulor punkterade däcken. Motorn tjöt onaturligt när ett skott träffade blocket.

Jag satt kvar i baksätet. Kameran hängde tung mot mitt bröst.