Kapten Ward sänkte handen och lät den falla mot uniformens grova tyg. Han stod kvar i öppningen, en mörk silhuett mot det bleka ljuset från lysrören som kantade grusgången utanför.

Jag tittade på Ox, som gurglande drog sina sista andetag under Carters blodiga händer. Jag tittade på Miller, som frusit av skräck vid ratten, hans vapen skakade i händerna. Jag tittade ut genom det krossade fönstret och såg Rowan. Han hade tagit betäckning bakom ett motorblock från det brinnande fordonet, men hans vänstra arm hängde onaturligt slapp. Han försökte avfyra sin M4 med en hand, men elden ovanifrån var för tät.

En salva slog ner i gruset precis vid hans fötter. De siktade in sig på honom. En prickskytt. Den rytmiska elden från automatvapnen hade bytts ut mot enstaka, metodiska skott. Pang… en sekund… Pang. En Dragunov, troligtvis. Placerad högt upp.

“Åh fan, de är illa ute,” hörde jag Miller viska med sprucken röst framme vid ratten. “Vi kommer alla att dö här.”

Journalisten Dana Rook skulle ha blundat. Hon skulle ha rullat ihop sig till en boll på golvet, täckt öronen och väntat på slutet. Hon skulle ha varit det hjälplösa vittnet.

Men Dana Rook dog där i det ögonblicket. Hon kvävdes av korditlukten och dränktes i Oxs blod.

Något iskallt och knivskarpt tog över. Ett mörker som jag hade hållit fängslat, begravt under lager av lögner, presskort och oförargliga leenden, bröt sig fritt. Tiden saktade ner. Paniken i bröstet försvann, ersatt av en kristallklar matematisk kalkyl.

Jag klickade upp spännet på min kevlarhjälm och lät den falla till golvet. Den var bara i vägen för mitt synfält. Jag tog av mig kameraväskan och lät den försiktigt glida ner på sätet.

Carter såg upp på mig, tårarna strömmade nerför hennes dammiga kinder. — Vad fan gör du? Du måste hålla huvudet nere!

Jag svarade inte. Jag rörde mig med en mjuk, flytande snabbhet som fick Miller att haja till. Jag gled över sätet, förbi Oxs massiva kropp, och ut genom den halvöppna dörren som kapten Ward lämnat efter sig.

Solen slog mot mig. Dånet av striden var fysiskt, en vägg av ljud. Luften visslade när kulor bröt ljudvallen ovanför mitt huvud. Jag kastade mig ner bakom fordonets bakre hjulhus, magen mot det heta gruset.

Jag behövde ett vapen.

Tio meter bort, halvvägs mellan vår Humvee och den brinnande Lead-1, låg en död Ranger. Han låg på rygg, blicken stirrande mot den oförlåtande himlen. Bredvid hans utsträckta hand låg hans vapen – en M110 SASS, ett halvautomatiskt prickskyttegevär. Han hade varit truppens “Designated Marksman”.

Avståndet var tio meter. Fiendens eldgivning svepte över marken, sparkade upp små gejsrar av damm och sten.

Jag andades in, kände lukten av koppar och bränt gummi, och stängde av allt utom målet.

Jag tryckte ifrån.

Jag rörde mig inte som en soldat i tung utrustning. Jag rörde mig som en skugga, en reptil över stenen. Jag höll mig otroligt lågt, hukade under kulbanorna. Ett skott slog i marken decimetern från min axel, stensplitter rev ett ytligt sår över min kind. Jag kände det inte.

Jag nådde den döde soldaten, grep tag i gevärets handskydd och drog det till mig i samma rörelse som jag slängde mig bakom ett stort klippblock som låg invid vägkanten.

Jag drog ryggen mot stenen och granskade snabbt vapnet. M110. Kaliber 7.62. Optiken var ett variabelt sikte. Vapnet var täckt av damm men oskatt. Säkringen av. Jag kontrollerade magasinet. Fjorton patroner kvar. Mer än tillräckligt.

Nu, matematik.

Jag lötade mig en bråkdel av en sekund runt stenens kant för att dra till mig eld och tvinga prickskytten att avslöja sig. Pang! En kula krossade stenen precis där mitt huvud hade befunnit sig.

Jag drog in huvudet. Ljudets fördröjning. Ljudet av skottet kom ungefär en och en halv sekund efter att kulan träffat stenen. Ljudhastigheten är 343 meter per sekund. Prickskytten befann sig ungefär 500 meter bort.

Träffbilden var hög. Han befann sig i en upphöjd position. Jag blundade och ritade upp landskapet i mitt sinne, det landskap jag hade analyserat för mindre än fem minuter sedan. Den där klippformationen till vänster, 400 meter… nej, lite längre bort. Utsprånget vid 500 meter. En mörk skreva i berget. Perfekt skydd från solen, bra sikt över hela dalen.

Jag drog tillbaka laddhandtaget och försäkrade mig om att en patron låg i loppet. Vapnets kalla stål kändes som en förlorad kroppsdel som äntligen hade satts tillbaka på sin plats. Det fanns ingen rädsla. Bara uppgiften. Bara målet.

Rowan skrek till längre fram. En kula hade slagit igenom det tunna skydd han hade kvar. Om jag inte agerade nu, skulle han vara död inom trettio sekunder. Kapten Ward och de överlevande från Lead-1 var helt fastnaglade, oförmögna att röra sig en millimeter utan att bli nermejade.

Jag lade mig på mage. Jag tryckte kolven mot min axel, kände hur den hittade den exakta lilla gropen där den hörde hemma. Jag andades in, fyllde lungorna med krutröken, och andades ut hälften.