Jag vågade inte andas. Det tunna fiskesnöret, nästan osynligt i mörkret under hängbron, vibrerade svagt i takt med vinden som svepte genom Centennial Park. Mina ögon var låsta vid den vita, stencilerade texten på metallådan. Konstapel David Vance. Det här är till dig. Mitt namn. Min dödsdom, noggrant förpackad och fasttejpad under en lekplats där dussintals barn lekte varje dag.

Det var han. Elias Thorne. Han hade stannat för att se på när hans verk förstörde mitt liv.

Ilskan brann som eld i mina ådror, men jag tvingade mig själv att behålla lugnet. Om jag sköt och missade, eller om jag varnade honom, kunde han trycka på knappen innan jag hann reagera. Jag behövde avväpna honom helt. Jag behövde Bruno.

Jag böjde mig ner och viskade i hundens öra. Ett enda ord, ett kommando som vi sällan använde utom i de mest desperata situationerna.

”Ta honom.”

Bruno sköt iväg som en missil i mörkret. Han var helt tyst, en mörk skugga som smälte samman med natten. Fyrtio kilo muskler och tänder rörde sig med en otrolig hastighet över det ojämna underlaget.

Thorne hörde honom inte förrän det var för sent. Han vände sig om precis när Bruno hoppade. Hunden träffade honom mitt i bröstet, med en kraft som ekade i den tysta gränden. Thorne skrek rakt ut, en blandning av chock och smärta, när han kastades våldsamt bakåt mot plåten på skåpbilen. Fjärrutlösaren flög ur hans hand och klirrade iväg över asfalten, utom räckhåll.

Jag sprang framåt, sprintade genom mörkret med vapnet höjt. ”Ligg still!” röt jag. ”Ligg kvar på marken!”

Bruno stod över honom, ena tassen tungt placerad på Thornes bröstkorg, tänderna blottade bara centimeter från mannens hals. Ett djupt, hotfullt morrande vibrerade från hunden. Thorne låg på rygg, flämtande, ansiktet förvridet i en mask av hat och skräck.

Jag sparkade iväg fjärrutlösaren ytterligare några meter och satte knät i hans bröst, bredvid Bruno. Jag tryckte mynningen av min Glock hårt mot hans panna.

”Det är över, Elias,” andades jag, och rösten var lika kall som stålet i mitt vapen. ”Ditt spel är slut.”

Han hostade och stirrade på mig med ögon som brann av ett sjukt, vansinnigt ljus. ”Du tror att du har vunnit igen, Vance? Du tror att du kan stoppa mig?”

”Du är gripen. Och den här gången kommer du inte ut.” Jag drog upp honom grovt och satte handklovar på honom med snabba, hårda rörelser. Under tiden hörde jag sirenerna närma sig i fjärran. Härbärget hade ringt in det. Min evakuering hade fungerat.

Medan Thorne låg i handfängsel på marken, drog jag mig tillbaka ett steg och andades ut för första gången på vad som kändes som en evighet. Bruno kom fram till min sida och buffade mjukt med nosen mot min hand. Jag klappade hans breda huvud, mina händer skakade fortfarande av adrenalinet.

När polisbilarna sladdade in på den övergivna tomten med blåljusen svepande över oss, visste jag att mardrömmen äntligen var över. Vi hade besegrat honom igen. Inte med en enorm polisstyrka, utan genom instinkt, tillit och ett band mellan människa och hund som ingen bomb i världen kunde förstöra.

Kapten Reynolds var en av de första ur bilarna. Han såg på Thorne på marken, sedan på mig och Bruno. Han sa ingenting först, bara skakade på huvudet med ett svagt, imponerat leende.

”Du kunde ha dött, Vance,” sa han till slut.

”Jag vet,” svarade jag, och tittade ner på min fyrbenta partner. ”Men jag var i gott sällskap.”