Jag vågade inte andas. Det tunna fiskesnöret, nästan osynligt i mörkret under hängbron, vibrerade svagt i takt med vinden som svepte genom Centennial Park. Mina ögon var låsta vid den vita, stencilerade texten på metallådan. Konstapel David Vance. Det här är till dig. Mitt namn. Min dödsdom, noggrant förpackad och fasttejpad under en lekplats där dussintals barn lekte varje dag.
Ovanför mig hörde jag de tunga, metodiska stegen från bombgruppens tekniker närma sig. Sirenerna hade tystnat, men parken myllrade nu av aktivitet. Ett hundratal meter bort, bakom avspärrningsbanden, hade en folkmassa samlats, men under bron fanns bara tystnaden och ljudet av mitt eget hjärta som slog dånande slag mot bröstkorgen.
”Vance,” kom en dämpad röst från dikeskanten. Det var kapten Reynolds, hans röst mörk och sträv av allvar. ”Teknikerna är här. Rör dig inte en millimeter. Vi ska få ut dig.”
”Jag rör mig inte,” väste jag tillbaka genom sammanbitna tänder. Mina knän värkte av de vassa stenarna, och kylan från den fuktiga jorden hade börjat krypa upp längs mina ben, men jag kände ingen smärta. Det enda som existerade var lådan.
Två tekniker iklädda tunga, gröna bombdräkter gled ljudlöst ner i diket. Deras andning hördes tungt genom de inbyggda mikrofonerna i deras hjälmar. Den främste, en veteran vid namn Harris, knäböjde bredvid mig. Hans ögon var kalla och fokuserade när han lyste med sin egen lampa på fiskelinan och den avskurna repkonstruktionen.
”Herregud,” mumlade Harris, en sällsynt spricka av fasa i hans professionella fasad. ”Det är ett kvicksilverlås kopplat till en dragutlösare. Om bron hade rört sig ens en bråkdel av en tum till…”
”Skulle vi alla vara döda,” avslutade jag.
”Exakt. Vance, jag behöver att du sakta, extremt sakta, glider bakåt. Jag ska ta över din position. Låt inte din skugga eller din hand röra linan. Håll andan om du måste.”
Med plågsam långsamhet började jag backa. Varje muskelfiber i min kropp skrek av spänning. Gruset under mina stövlar kändes som minor som väntade på att detoneras. När jag äntligen kommit tillräckligt långt bak kände jag starka händer som grep tag i min uniformsskjorta och drog mig upp över dikeskanten. Jag föll ner på gräset, flämtande, med svetten rinnande nerför ansiktet trots den kyliga luften.
Bruno stod bunden vid stålbänken tjugo meter bort. Han gnällde oavbrutet och drog i kopplet tills halsbandet stramade. När jag snubblade fram till honom kastade han sig i mina armar. Jag begravde ansiktet i hans tjocka päls, kände värmen från hans kropp och andades in doften av damm och hund. Han hade vetat. Hans instinkter hade räddat oss alla.
”Vance, med mig,” beordrade kapten Reynolds och drog mig åt sidan, bort från polisbilarna och den blinkande ljusshowen. Han var en stor man med ett ärrat ansikte och ögon som hade sett för mycket mörker. ”Vad i helvete är det som pågår? En bomb med ditt namn på under en jävla barnbro?”
”Jag vet inte, kapten,” sa jag och torkade svetten ur pannan med baksidan av handen. ”Jag har fiender. Varje polis som varit på gatan i tio år har fiender. Men det här… det här är personligt. Det är teatraliskt. Och det krävde tid och precision.”
”Har du satt dit någon nyligen som har kompetens för den här typen av sprängladdningar?”
Mina tankar snurrade tillbaka genom åren. Narkotikakarteller, gängmedlemmar, desperata rånare. Men bomber var ovanliga. Bomber krävde en speciell typ av psykologi. Ett kallt, beräknande intellekt som inte brydde sig om collateral damage.
Plötsligt frös blodet i mina ådror. En bild blixtrade till i mitt sinne. Ett mörkt förhörsrum för fem år sedan. En man med blek hy och tunna, nästan genomskinliga läppar. Elias Thorne. En före detta ingenjör som hade vänt sig till extremism och tillverkat improviserade sprängladdningar åt högstbjudande. Det var jag och Bruno som hade spårat upp honom till en övergiven lagerlokal i hamnen. Bruno hade hittat hans gömma i golvet, och jag hade satt handklovar på honom medan han skrek förbannelser.
”Du tror att du har vunnit, Vance,” hade Thorne väst när jag tryckte in honom i baksätet på polisbilen. ”Men jag är en tålmodig man. När jag kommer ut kommer jag att bygga något speciellt. Något bara för dig. Och jag ska se till att det krossar allt du bryr dig om.”
”Thorne,” viskade jag, och namnet kändes som aska i munnen.
Reynolds spärrade upp ögonen. ”Elias Thorne? Han sitter på Blackgate. Han fick tjugo år.”
”Kolla det,” sa jag desperat. ”Kolla det nu.”
Reynolds tog upp sin radio och började snabbt begära information från ledningscentralen. Sekunderna kändes som timmar. Under tiden stod jag och tittade mot bron. Bombteknikerna arbetade febrilt. Om Thorne låg bakom detta, var det inte bara en enkel bomb. Det var ett pussel. En fälla designad för att maximera den psykologiska tortyren innan den fysiska förintelsen.
