”Misslyckades?” Han skrattade igen, ett iskallt ljud. ”Käre David. Lekplatsen var bara en prolog. En inbjudan. Jag ville se till att jag hade din fulla uppmärksamhet. Att du förstod att spelets regler har förändrats.”
”Vad vill du?”
”Jag vill ta ifrån dig allt som gör dig till den du är. Ditt rykte. Din trygghet. Din hund. Och slutligen, ditt liv. Du tog fem år av mitt liv, Vance. Jag tänker ta allt ifrån dig.”
”Du kommer inte nära mig,” sa jag, fastän mina händer krampade runt ratten.
”Åh, men jag är redan nära,” viskade han. ”Frågan du borde ställa dig är inte var jag är, utan vad som sprängs härnäst. Tick tack, konstapeln. Tick tack.” Klick. Samtalet bröts.
Paniken steg i bröstet. Vad sprängs härnäst? Han sa att han ville ta ifrån mig allt jag brydde mig om. Min familj var borta sedan länge, min exfru bodde på andra sidan landet. Det enda jag hade var jobbet, min lägenhet och… Sarah.
Sarah.
Hon var socialarbetare, den kvinna jag hade träffat för ett halvår sedan, den enda som fått mig att känna något annat än plikt och ansvar på flera år. Thorne måste ha övervakat mig sedan han rymde. Han måste veta om henne.
Jag kastade bilen i en hård U-sväng, däcken skrek mot asfalten, och tryckte gasen i botten. Sarah arbetade sent på ett härbärge för hemlösa ungdomar i Downtown, ett slitet tegelkomplex med dålig säkerhet. Jag plockade upp telefonen och slog hennes nummer. Det ringde. Och ringde. Sedan gick det till röstbrevlådan.
”Helvete!” skrek jag och slog näven i ratten.
Jag aktiverade en liten blå varningslampa som jag fäste på instrumentbrädan, trampade gasen i botten och flög genom rödljusen. Staden flimrade förbi som en suddig film. Bruno kände min stress; han stod upp i baksätet, balanserade med tassarna mot ryggstödet och gav ifrån sig låga, varnande skall.
När jag svängde in på gatan där härbärget låg, kände jag en knut i magen. Gatorna var mörka, flera gatlyktor var trasiga. Byggnaden reste sig tyst mot natthimlen. Det fanns ingen rök, ingen panik, inget uppenbart fel. Jag stannade bilen tvärt, slet åt mig min ficklampa och min Glock, och lät Bruno hoppa ut.
”Sök,” viskade jag till hunden. ”Sök bomb. Sök kemikalier.”
Bruno fällde genast ner nosen mot marken. Han rörde sig metodiskt längs byggnadens framsida. Jag följde honom tätt, vapnet höjt i beredskap, ögonen svepande över varje skuggig vrå, varje soptunna, varje fordon som stod parkerat i närheten.
Han stannade inte vid entrén. Han drog mig istället runt hörnet, ner i en smal gränd som ledde till byggnadens baksida och nödutgång. Där, i mörkret, stannade Bruno tvärt. Han satte sig ner. Det var hans markering.
Mitt hjärta stannade. Jag lyste med ficklampan mot den tunga plåtdörren som fungerade som nödutgång. Det fanns ingenting på utsidan. Men Bruno stirrade intensivt på springan under dörren.
Långsamt smög jag mig fram. Om dörren öppnades inifrån… om någon av ungdomarna, eller Sarah, försökte gå ut den vägen, skulle de utlösa vad det nu var som Thorne hade gillrat på andra sidan. Jag var tvungen att varna dem. Jag tog upp telefonen igen och ringde härbärgets fasta nummer.
En trött röst svarade. ”Härbärget för unga, hur kan jag hjälpa dig?”
”Det här är polis David Vance,” sa jag snabbt, rösten spänd. ”Är Sarah Jenkins där?”
”Ja, hon sitter i ett samtal på kontoret, vem…”
”Lyssna mycket noga. Ingen får lämna byggnaden genom den bakre nödutgången. Lås den inifrån omedelbart. Evakuera alla ut genom huvudentrén och flytta dem minst tre kvarter bort. Det kan finnas en explosiv anordning vid bakdörren.”
Det blev knäpptyst i luren, följt av ljudet av en stol som skrapade våldsamt mot golvet. ”Herregud, jag ordnar det. Vi evakuerar nu.”
”Rör ingenting vid bakdörren!” skrek jag innan jag lade på.
Jag stannade kvar i gränden. Jag kunde inte desarmera bomben genom dörren, men jag var tvungen att försäkra mig om att Thorne inte fanns i närheten för att utlösa den manuellt när polisen anlände. Jag signalerade åt Bruno. ”Spåra. Hitta honom.”
Bruno sänkte nosen igen. Han lämnade dörren och började spåra längs gränden, ut mot en övergiven tomt bakom härbärget som var fylld med rostiga bilar och högt ogräs. Jag följde efter, rörde mig som en skugga. Vinden hade tilltagit, och ljudet av rasslande grenar och prasslande skräp dolde mina fotsteg.
Plötsligt stannade Bruno och gav ifrån sig ett djupt, dovt morrande. Hans kropp var stel som en fjäder. Jag släckte ficklampan direkt och lät mina ögon vänja sig vid mörkret, endast upplyst av månens svaga sken.
Ett tjugotal meter bort, dold bakom kanten av en rostande skåpbil, såg jag glöden från en cigarett. En siluett av en man som stod helt stilla, blickande mot härbärget. I hans hand fanns en liten elektronisk enhet. En fjärrutlösare.
