Jag vågade inte andas. Det tunna fiskesnöret, nästan osynligt i mörkret under hängbron, vibrerade svagt i takt med vinden som svepte genom Centennial Park. Mina ögon var låsta vid den vita, stencilerade texten på metallådan. Konstapel David Vance. Det här är till dig. Mitt namn. Min dödsdom, noggrant förpackad och fasttejpad under en lekplats där dussintals barn lekte varje dag.

Radion sprakade till. ”Kapten, vi har bekräftelse från kriminalvården. Elias Thorne flyttades till ett sjukhus med lägre säkerhetsklass för två veckor sedan för en påstådd hjärtoperation. Han flydde från sjukhuset i tisdags natt. Han är på fri fot.”

Ett tungt mörker föll över mig. Thorne var ute. Och han hade redan börjat sitt spel. Han visste att jag ofta patrullerade i Centennial Park. Han visste att jag älskade barn, att jag hade vigt mitt liv åt att skydda de oskyldiga. Han ville att jag skulle bli ansvarig för en katastrof, för att krossa min själ innan han tog mitt liv.

”Vance, du är tagen ur tjänst,” sa Reynolds direkt och lade en tung hand på min axel. ”Detta är ett personligt hot. Du är ett mål. Jag vill att du åker till stationen, lämnar in ditt vapen och stannar under beskydd tills vi hittar honom.”

”Aldrig i livet,” fräste jag och klev ett steg närmare honom. ”Thorne leker med mig. Han kommer inte att sluta vid en bro, kapten. Han skickade ett meddelande. Han vill att jag ska veta att han kan nå mig när som helst, var som helst.”

”Just därför måste du hålla dig undan! Om han vill åt dig, kommer han att dra med sig oskyldiga i fallet. Låt SWAT och bombgruppen sköta det här. Det är en order, David.”

Jag tittade på Bruno. Hunden satt nu tyst, men hans ögon var fyllda av en orolig intelligens. Han kände min rädsla, min vrede. Vi var ett team. Vi hade alltid varit ett team. Att gömma sig på ett skyddat rum på stationen medan en galning planterade bomber runt om i staden var otänkbart.

”Okej,” sa jag till slut och sänkte blicken, spelade besegrad. ”Jag åker tillbaka till stationen.”

Reynolds nickade bistert. ”Bra. Ta Miller med dig. Han får köra.”

Miller, som nyss hade återvänt från att ha satt upp en andra perimeter, såg skakad ut. Han nickade bara och visade vägen mot polisbilen. Jag lät Bruno hoppa in i baksätets specialanpassade bur, men mitt sinne arbetade redan på högvarv. Jag hade ingen intention att gömma mig.

Resan till stationen skedde i tryckande tystnad. Miller höll krampaktigt i ratten, ögonen flackade mot backspegeln. När vi körde in i parkeringsgaraget under polisstationen vände jag mig mot honom.

”Lyssna på mig, Dave,” sa Miller mjukt när han stängde av motorn. ”Gör inget dumt. Låt systemet fungera. Vi kommer att hitta Thorne.”

”Systemet fungerade sist, och han kom ändå ut,” sa jag kallt. ”Jag måste hämta några saker i mitt skåp. Gå upp du, jag kommer strax.”

Miller tvekade, men nickade sedan och gick mot hissarna. Så fort dörrarna stängdes bakom honom, agerade jag. Jag öppnade buren, släppte ut Bruno och rörde mig snabbt mot min civila bil, en äldre, osynlig mörkgrå sedan som stod parkerad i hörnet av garaget. Jag låste upp den, lät Bruno hoppa in i baksätet och öppnade bagageutrymmet. Där låg min taktiska reservutrustning. En skottsäker väst utan polisens logotyp, en extra Glock 19, extra magasin och en avancerad ficklampa. Jag visste att om jag gick in genom stationens dörrar skulle Reynolds sätta två vakter på mig och konfiskera allt.

Jag startade motorn och körde ut ur garaget, ut på gatorna som nu började skymma när kvällen sänkte sig över staden. Jag var på egen hand. Jag var en måltavla. Men jag var också jägaren.

Mitt första drag var att förstå Thornes nuvarande metodik. Han var en man av mönster. Hans tidigare bomber hade alltid haft en specifik kemisk signatur, en doft av mandel och bränt socker som kom från hans unika blandning av explosiva ämnen. Bruno hade tränats på just den doften inför rättegången för att säkerställa att vi kunde hitta alla hans gömmor.

”Okej, kompis,” sa jag och tittade i backspegeln på Bruno. ”Nu är det du och jag mot världen.”

Jag körde mot de äldre industrikvarteren i stadens utkant. Thorne behövde utrymme, material och avskildhet för att bygga sina bomber. Han skulle inte befinna sig i ett tättbefolkat bostadsområde. Han behövde kemikalier, stulna komponenter och tung metall.

Medan jag körde ringde min privata telefon. Den var inte kopplad till polisens nätverk. Jag såg på skärmen – dolt nummer. En kall kår drog längs ryggraden, men jag svarade.

”Vance.”

Ett mjukt, torrt skratt ekade i luren. Ett skratt jag hade hört i mina mardrömmar i flera år.

”Konstapel Vance,” sa Elias Thorne, hans röst mjuk som sammet och fylld av en oändlig arrogans. ”Jag ser att du hittade min lilla present. Jag måste erkänna, jag blev lite besviken när bomben inte detonerade. Jag hade sett fram emot rubrikerna. Tragedi i parken: Polishund orsakade massaker.”

”Det är över, Thorne,” sa jag med en röst som var fast och hård. ”Du misslyckades. Och nu vet vi att du är ute.”