”Jag såg henne rakt i ögonen. ’Tio tusen dollar’, upprepade jag långsamt och lät summan hänga i luften mellan oss. ’Och allt jag behöver göra är att spela din perfekta, kärleksfulla pojkvän under de kommande sjuttiotvå timmarna. Le mot dina föräldrar, hålla din hand, kanske ge dig en puss på kinden då och då. Har jag förstått saken rätt?’

’Tja?’ sa jag och rättade till manschetterna. ’Ska jag kalla dig älskling redan nu, eller ska vi vänta tills dina föräldrar är i rummet?’

Hon svalde märkbart. ’Du ser… acceptabel ut. Det kommer att fungera.’

Vi tillbringade taxiresan tillbaka till hennes lägenhet med att synkronisera vår påhittade historia. Vi hade träffats på ett kafé nära hennes kontor. Jag hade spillt kaffe på hennes rock, insisterat på att betala för kemtvätten, och resten var historia. Vi hade varit tillsammans i sex månader. En lagom tidsperiod för att det skulle vara seriöst, men inte tillräckligt länge för att hennes föräldrar skulle börja ställa obekväma frågor om förlovningsringar.

När vi klev in i hennes penthouse igen ringde dörrklockan nästan omedelbart. Emmas föräldrar, Richard och Eleanor Sinclair, hade anlänt.

Richard var en reslig man med silvergrått hår och en blick som kunde frysa vatten, medan Eleanor var sinnebilden av överklassens elegans i en Chanel-dräkt. Emma tog min hand innan hon öppnade dörren. Hennes fingrar var iskalla, och jag gav hennes hand en lugnande kram innan dörren svängde upp.

’Mamma, pappa’, sa Emma och hennes röst var otroligt stadig med tanke på hur nervös hon hade varit bara minuter tidigare. ’Välkomna. Det här är min pojkvän.’

Jag sträckte fram min lediga hand mot Richard med ett självsäkert leende. ’Det är en ära att äntligen få träffa er, sir. Emma har berättat så mycket om er.’

Richard granskade mig uppifrån och ner, hans blick dröjde sig kvar vid kvaliteten på min nya kostym innan han långsamt skakade min hand. Hans grepp var hårt, testande. ’Så du är mannen som äntligen lyckats fånga vår arbetsnarkoman till dotter. Vad arbetar du med?’

’Jag driver en oberoende designbyrå’, svarade jag smidigt och använde den lite uppgraderade versionen av mitt jobb som vi hade kommit överens om. ’Vi fokuserar på varumärkesbyggande för tech-startups. Det var faktiskt så jag och Emma fann varandra, genom vår gemensamma passion för innovation.’

Eleanor log svagt och klev in i lägenheten. ’Väl talat. Men vi får se om du kan behålla den charmen under middagen.’

Kvällen var en utmattande dans på lina. Över en privatlagad middag i Emmas matsal grillade Richard mig om allt från aktiemarknaden till min åsikt om den globala ekonomin. Eftersom jag faktiskt hade följt Emmas karriär och bransch i flera år — vilket hon ju fortfarande inte visste — kunde jag svara intelligent och insiktsfullt. Jag såg hur Emma slappnade av mer och mer för varje minut som gick, hennes hand vilade bekvämt på mitt lår under bordet, ett tillfälligt tecken på enighet.

Det var när efterrätten serverades som Eleanor släppte bomben.

’Så, Emma’, sa hon och smuttade på sitt vin. ’Vi har bestämt oss för att stanna kvar i New York en extra dag. Vi vill bjuda med er båda till familjen Vanderbilts välgörenhetsgala på lördag kväll. Det kommer att vara ett utmärkt tillfälle för oss att presentera honom för våra vänner.’

Emmas grepp om mitt lår hårdnade omedelbart till ett skruvstäd. En välgörenhetsgala. Det innebar hundratals människor, fotografer, och en mycket högre risk för att vår charad skulle avslöjas.

’Det låter fantastiskt, mamma’, sa Emma och hennes röst var spänd. ’Vi ser verkligen fram emot det.’

När hennes föräldrar äntligen drog sig tillbaka till gästrummet i andra änden av penthouset, sjönk Emma ihop mot köksön med ett djupt suck. Hennes axlar föll ner och all luft verkade gå ur henne.

’En gala’, viskade hon och stirrade in i kaklet. ’Det här är en katastrof. Hela New Yorks affärselit kommer att vara där. Om någon genomskådar oss är mitt rykte förstört. Styrelsen letar redan efter anledningar att ifrågasätta mitt omdöme eftersom jag är så ung.’

Jag ställde mig bredvid henne, nära men utan att röra henne. ’Vi klarar det här. Vi var fantastiska vid middagen, eller hur? Din pappa hatar mig i alla fall inte, vilket jag ser som en stor seger.’

Hon vände ansiktet mot mig och ett trött, genuint leende kröp fram på hennes läppar. ’Du var otrolig. Var lärde du dig prata om makroekonomi på det där sättet? Jag trodde att du var en grafisk designer.’

’En pappa måste ha fler strängar på sin lyra’, svarade jag undvikande. Jag var inte redo att berätta för henne sanningen än. Att jag visste exakt vem hon var, att jag hade följt hennes företags uppgång under de senaste åren, och att jag hade investerat en liten del av mina besparingar i hennes aktier när de var som lägst, bara för att jag trodde på hennes vision.

’Kom’, sa jag och nickade mot sovrummet. ’Vi har en lång dag imorgon, och jag tror att vi båda behöver sova.’