”Ge mig flickan och hunden”, sa Rick.

”Jag går härifrån och så kan vi båda låtsas att det här aldrig hände.”

”Hon berättade vad du gjorde, Rick”, sa jag medan jag backade in i sovrummet.

”Jag såg bitmärkena. Jag såg valpen.”

Ficklampans stråle stannade.

Huset blev tyst för ett hjärtslag, förutom regnet.

”Då vet du att jag inte kan låta dig lämna den här stugan”, sa Rick.

Hans röst var inte söt längre.

Den var kall.

Slutgiltig.

Jag hörde honom bryta ut i språng.

Jag dök bakom den tunga ekbyrån i sovrummet precis när han stormade in genom dörren.

Han tvekade inte.

Han svingade den stora ficklampan som en klubba och slog sönder lampan på mitt nattduksbord.

”Var är hon?” skrek han och sparkade omkull sängramen.

Jag svingade stekpannan.

Den träffade honom rakt i revbenen med en vidrig duns.

Rick gav ifrån sig ett rosslande av smärta och stapplade bakåt och tappade ficklampan.

I kaoset kastade jag mig mot dörren och försökte ta mig tillbaka till köket för att leda honom längre bort från skafferiet.

Men Rick var snabbare.

Han kastade sig fram och hans stora hand slöt sig runt min fotled.

Han släpade mig bakåt över golvet.

Jag sparkade och rev, men han var som ett djur.

Han vände mig om och tryckte fast mig mot golvet, hans knän krossade mitt bröst.

Jag tittade upp i hans ansikte.

Hans ögon var blodsprängda och utstående.

Han såg fullständigt galen ut.

Han drog en lång, tandad jaktkniv från bältet.

”Du borde ha förblivit pensionerad, doktorn”, väste han och höjde bladet.

”Vänta!” flämtade jag och försökte få tillräckligt med luft för att tala.

”Hon är inte i huset! Jag skickade henne till grannen!”

Rick stannade, knivspetsen bara centimeter från min hals.

”Du ljuger. Vägen är en flod. Hon hade inte kommit hundra meter.”

”Hon gick inte vägen”, rosslande jag.

”Hon tog stigen genom skogen. Hon är nog där nu.”

Rick stirrade på mig och letade efter en lögn.

Precis när jag trodde att han skulle gå på det bröts tystnaden av ett ljud.

Det var ett högfrekvent, dämpat ljud.

Från köket.

Det var valpen.

Han skällde.

Det var ett litet, svagt ljud, men i stugans tystnad lät det som ett mistlursvrål.

Ricks huvud snärtade mot köket.

Ett långsamt, skräckinjagande grin spred sig över hans ansikte.

”Skafferiet”, viskade han.

Han reste sig och lämnade mig flämtande på golvet, och började gå mot köket.

”Sarah!” ropade han, rösten drypande av illvilja.

”Pappa hittade dig!”

Jag försökte resa mig, men det kändes som om revbenen stod i brand.

Jag såg i fasa när han kom till köket och sparkade undan ön med ett vrål av styrka.

Han tittade ner på luckan.

”Hittade dig”, skrattade han.

Han böjde sig ner och slet upp luckan.

Jag stålade mig för ljudet av Sarahs skrik.

Jag förväntade mig att han skulle sticka ner handen och slita upp henne i håret.

Men istället frös Rick.

Han stod böjd över den öppna luckan, kroppen helt stilla.

”Vad… vad är det här?” stammade han.

Jag tvingade mig upp på benen, höll handen mot sidan och stapplade mot köket.

Jag tittade över hans axel ner i stormkällarens mörka hål.

Sarah var inte där.

Valpen var inte där.

Källaren var tom.

Men det låg något annat på golvet där nere.

Något som inte hade varit där när jag låste luckan.

Det var en lädersatchel.

Gammal, sprucken och täckt av lera.

Och den var öppen.

Rick böjde sig ner, handen darrade, och drog upp en bunt gulnade fotografier.

Han tittade på det första, och kniven föll ur hans hand och slog mot golvbrädorna.

”Nej”, viskade Rick, ansiktet blev sjukligt, genomskinligt vitt.

”Hon skulle vara död.”

Jag tittade på fotografiet i hans hand.

Det var en bild av en kvinna.

Hon såg exakt ut som Sarah, bara tjugo år äldre.

Och hon stod framför just den här stugan.

Plötsligt gnisslade kökets bakdörr — den som Rick hade tagit sig in genom — upp.

En gestalt stod i dörröppningen, inramad av en massiv blixt.

Det var inte en liten flicka.

Det var en kvinna med ett hagelgevär.

Och hon såg ut som om hon just hade krupit upp ur en grav.

”Hej, Rick”, sa hon med en röst som lät som malande stenar.

”Jag tror att du har något som tillhör mig.”

KAPITEL 4

Tystnaden i köket var tyngre än stormen utanför.

Ricks knän slog i golvbrädorna.

Mannen som hade varit ett terrorns titan för bara några sekunder sedan såg nu ut som ett skrumpet spöke.

”Mary?” fick han fram.

”Du… du låg i botten av ravinen. Jag såg bilen köra över. Ingen överlever det.”

Kvinnan i dörröppningen ryckte inte till.

Hennes kläder var sönderrivna, täckta av lera och torkat blod, men hennes ögon — samma genomträngande blå som Sarahs — brann med ett ljus som kunde ha satt hela skogen i brand.