”Det var då Rick använde kniven”, insåg jag högt.

Valpen hade inte varit offer för ett slumpmässigt utbrott.

Han hade varit en soldat.

”Han stack Buster med kniven och kastade honom i påsen”, fortsatte Sarah.

”Han sa åt mig att gå till bron och släppa ner den.”

Hon tittade upp på mig, en enda tår rann genom det torkade blodet på hennes kind.

”Jag gick förbi bron. Jag fortsatte gå. Jag kom ihåg att mamma sa att mannen i stugan brukade vara doktor.”

Jag gick ner på knä bredvid henne igen.

”Du gjorde rätt, Sarah. Du är otroligt modig.”

Jag sträckte mig efter hennes arm igen, men innan jag hann röra henne skakade hela huset till.

En enorm gren från den gamla eken utanför brast under vindens tyngd.

Den kraschade mot taket på gästrummet med ett ljud som en granat.

Damm och bitar av gips regnade ner över oss.

Sarah skrek och kastade sig upp på sängen och lade kroppen över valpen.

”Det är okej! Det är bara trädet!” skrek jag.

Men det var inte bara trädet.

Genom hålet i taket där grenen hade brutit igenom hörde jag något annat.

Det var inte vinden.

Det var det tydliga, rytmiska knastret av grus under däck.

Lastbilen var tillbaka.

Jag kastade mig till fönstret och drog undan gardinen.

Strålkastarna var avstängda den här gången.

Men i de täta blixtarna såg jag silhuetten.

Den svarta F-250:n stod på tomgång längst ner i min uppfart och blockerade den enda utfarten.

”Han är tillbaka”, viskade jag för mig själv.

”Han kommer efter Buster”, pep Sarah från sängen.

”Nej”, sa jag och såg på den mörka formen av lastbilen.

”Han kommer efter dig.”

Jag visste hur män som Rick fungerade.

Han var inte orolig för hunden.

Han var orolig för vittnet.

Han var orolig för bitmärkena på hennes arm och historien hon kunde berätta.

Jag vände mig tillbaka mot Sarah, tankarna rusade genom mina alternativ.

Jag hade ingen telefon.

Ingen ström.

Närmaste granne bodde två miles bort och vägen var troligen bortspolad.

Jag var en gammal man med ett dåligt knä och ett traumakit.

Han var en ung, rasande mekaniker med jaktkniv och lastbil.

”Vi måste ner i källaren”, sa jag och tog hennes hand.

”Vad händer med Buster?”

”Jag bär honom. Kom!”

Jag tog upp valpen i den blå handduken.

Han kändes så lätt, som om han var gjord av fjädrar och hopp.

Vi skyndade ut ur gästrummet och tillbaka till köket.

Jag kunde höra Rick nu.

Han knackade inte längre.

Han gick runt husets utsida, hans tunga stövlar plaskade genom leran.

”Sarah!” vrålade han, hans röst förstärkt av vinden.

”Jag vet att du är där inne! Jag kan se dina leriga spår på verandan!”

Han lät närmare nu.

Nära bakdörren.

”Doktorn ljuger för dig, Sarah! Han kommer att skada dig! Kom till pappa!”

Ordet ”pappa” fick huden att krypa på mig.

Jag ledde Sarah mot det lilla skafferiet där hon hade gömt sig tidigare.

I golvet i skafferiet fanns en tung trälucka som ledde ner till kryputrymmet och den gamla stormkällaren.

Det var trångt, fuktigt och luktade spindlar, men det var det enda stället med en regel på insidan.

”Ner där”, väste jag och slet upp luckan.

”Kommer du?” frågade hon med stora, skräckslagna ögon.

”Jag kommer direkt efter dig. Jag måste låsa bakdörren.”

Jag ljög.

Bakdörren var redan låst.

Men jag visste att om jag gick ner där med dem skulle Rick till slut hitta luckan.

Och då skulle vi vara fast som råttor i ett hål.

Jag behövde leda bort honom.

Jag väntade tills Sarah hade klättrat ner i mörkret i källaren.

Jag räckte henne valpen.

”Ge inte ifrån dig ett ljud, oavsett vad du hör”, sa jag till henne.

”Lova mig, Sarah.”

”Jag lovar”, viskade hon.

Jag sköt igen den tunga luckan och drog den tunga köksön tillbaka över den.

Det var en kamp, musklerna skrek i protest, men adrenalin är en helvetes drog.

Jag stod mitt i det mörka köket och flämtade efter luft.

KRAKS.

Ljudet av krossat glas ekade från husets baksida.

Han hade slagit in fönstret i groventrén.

Jag hörde den tunga dunsen när han klättrade in.

”Doktorn?” ropade han, rösten hånfullt söt.

”Jag vet att du är vaken. Jag såg din ficklampa.”

Jag tog en tung gjutjärnspanna från spisen.

Det var ingen pistol, men den var solid.

Jag backade mot husets framsida och såg till att trampa tungt så att han kunde höra mig.

”Håll dig borta från mig, Rick!” skrek jag och försökte låta mer panikslagen än jag var.

”Jag har ringt polisen! De är på väg!”

”Du är en lögnare, doktorn”, kom Ricks röst från hallen.

”Masterna ligger nere. Min radio är död, och din också.”

Jag såg ljuskäglan från hans Maglite svepa över vardagsrumsväggarna.

Han rörde sig långsamt, självsäkert.

Han visste att jag var trängd.