”Håll tryck på hans skuldra. Håll honom tyst.”

Jag slog igen skafferidörren precis när jag hörde den tunga dunsen av en bildörr som stängdes utanför.

Jag stod i det mörka köket med hjärtat dunkande mot revbenen.

Jag insåg att jag hade blod över hela händerna.

Och det låg en stor pöl av blod på min köksö.

Om Rick kom in och lyste med en ficklampa skulle han se det direkt.

Jag tog en sprayflaska med blekmedel och en ren handduk och började desperat torka graniten i mörkret.

Tunga, arga stövlar trampade upp på min träveranda.

BAM. BAM. BAM.

Knytnävarna som bankade mot ytterdörren lät som pistolskott.

”Hallå! Öppna!” vrålade en djup, grusig röst.

Jag tog ett djupt andetag, torkade händerna mot jeansen och gick långsamt till ytterdörren.

Jag höll mobilens ficklampa riktad mot golvet så att den inte skulle blända honom, och drog undan regeln.

Jag öppnade dörren bara på glänt.

Rick stod där, en enorm man i en genomblöt Carhartt-jacka, vatten droppade från hans tjocka skägg.

Han luktade billig öl, våt hund och rå aggression.

”Kan jag hjälpa dig?” frågade jag och tvingade min röst att låta irriterad snarare än skräckslagen.

”Har du sett ungen min?” krävde Rick och försökte trycka upp dörren mer.

Jag stod kvar, med foten kilad bakom dörren.

”Vem är din unge?” spelade jag dum.

”Sarah”, fräste han.

”Liten tjej. Blondt hår. Ungefär så här hög.”

Han höll handen vid sitt bröst.

”I den här stormen?” sa jag och höjde ett ögonbryn.

”Jag har inte sett någon hela kvällen. Varför skulle hon vara här ute?”

Ricks ögon smalnade.

Han riktade en stor Maglite rakt i ansiktet på mig och bländade mig.

”Lek inte spel med mig, doktorn”, morrade Rick.

”Jag följde hennes små leriga fotspår hela vägen till din uppfart innan regnet sköljde bort dem.”

Jag ryckte inte till.

”Jag sa ju att jag inte har sett henne.”

Rick lutade sig närmare springan i dörren.

”Lyssna, man till man”, hans ton skiftade plötsligt och blev falskt medlidsam.

”Det står inte rätt till i huvudet på henne. Har inte gjort det sen hennes pappa dog.”

Jag förblev tyst, greppet hårdnade om dörrhandtaget.

”Hon får såna här… episoder”, fortsatte Rick och knackade sig på sidan av huvudet.

”Hon blir våldsam. Hon skadar saker. Djur, mest.”

Andan fastnade i mig.

Talade han sanning?

Var det Sarah som hade skadat hunden?

”Hon stack i kväll”, ljög Rick mjukt.

”Stal något farligt från mitt garage och sprang. Jag vill bara få hem henne oskadd.”

Han tittade förbi mig och försökte se in i den mörka stugan.

”Är du säker på att hon inte knackade på? Kanske hörde du henne inte över vinden.”

”Jag är säker”, sa jag bestämt.

”Om hon dyker upp, ringer jag sheriffen.”

Ricks vänliga fasad försvann omedelbart.

Hans käke spändes och hans ögon blev kalla och livlösa.

”Ring inte sheriffen”, varnade han, rösten sjönk en oktav.

”Du ringer mig.”

Han stack handen i jackfickan och drog fram en fuktig papperslapp, som han tryckte genom springan i dörren.

”Om du gömmer henne”, viskade Rick, ”så begår du ett enormt misstag.”

Han vände sig om och stampade ner från verandan, stövlarna tunga mot träet.

Jag tittade tills hans bakljus försvann nerför Route 9.

Först då släppte jag ut andan som kändes som om jag hade hållit den i tio minuter.

Jag låste deadbolten, hakade på säkerhetskedjan och skyndade tillbaka till köket.

”Sarah! Det är okej, han är borta”, ropade jag och öppnade skafferidörren.

Jag lyste in med ficklampan.

Sarah låg hopkrupen till en tät boll på golvet, med den handduksinlindade valpen i knät.

Hon var helt tyst.

”Sarah?” frågade jag mjukt och gick ner på knä bredvid henne.

Hon tittade upp på mig, ansiktet utsmetat av blod och tårar.

”Han slutade röra sig”, viskade hon.

Jag sträckte mig snabbt efter valpen och drog tillbaka den tunga handduken.

Den lilla hundens bröstkorg var helt stilla.

Han andades inte.

”Nej, nej, nej”, mumlade jag medan jag försiktigt drog ut valpen ur skafferiet och lade honom på golvet igen.

Jag tryckte två fingrar mot insidan av hans bakben och letade efter en femoralpuls.

Ingenting.

Jag böjde hans lilla huvud bakåt för att öppna luftvägen.

Jag lade min mun över hans nos och blåste en liten puff luft i hans lungor.

Hans bröst höjde sig lite.

Sedan lade jag två fingrar över hans hjärta och började med bröstkompressioner.

Ett, två, tre, fyra, fem… andas.

Sarah kröp ut ur skafferiet, drog armarna runt knäna och såg på medan jag arbetade i ljuset från min mobilficklampa.

”Är det mitt fel?” frågade hon med ihålig röst.

”Nej”, sa jag bestämt, utan att bryta rytmen i kompressionerna.

”Det är Ricks fel.”

”Men Rick sa att jag gör folk arga”, mumlade hon.

”Han sa att jag får honom att göra dåliga saker.”