Jag avbröt kompressionerna en sekund för att titta på henne i mörkret.
”Rick är en lögnare”, sa jag häftigt.
”Tro aldrig på en man som skyller sitt eget våld på ett barn.”
Jag återgick till kompressionerna.
Två plågsamma minuter gick i mörkret.
Mina armar brann.
Jag svettades genom skjortan.
Precis när jag var på väg att ge upp krampade valpens kropp till.
Han gav ifrån sig en hackig, kvävande hostning och spottade upp en liten mängd blodig vätska på golvet.
Sedan började han dra in ytliga, snabba andetag.
Jag sjönk bakåt mot köksskåpen, utmattad.
”Han andas”, sa jag till Sarah medan ett svagt, skakigt leende formades på mitt ansikte.
Sarah brast ut i ett högt snyftande och kröp fram för att försiktigt stryka valpens oskadade öra.
”Vi måste få honom till en riktig veterinär”, sa jag och tittade på mobilskärmen.
Ingen signal.
Stormen hade slagit ut mobilmasterna helt.
”Vi kan inte ge oss av”, fick Sarah panik.
”Rick kommer att vänta ute på vägen.”
”Vi åker inte än”, lovade jag henne.
”Vi väntar till morgonen. Men du behöver torra kläder nu.”
Jag reste mig och riktade ficklampan mot hallen.
”Kom. Min dotter har några gamla kläder i gästrummet. De kommer att vara för stora, men de kommer att vara varma.”
Sarah lyfte försiktigt upp den andande valpen och följde mig nerför den mörka hallen.
Jag tryckte upp dörren till gästrummet.
”Lägg honom på sängen”, sa jag och vände mig om för att öppna garderobsdörren.
När Sarah sträckte sig upp för att lägga valpen på madrassen, gled hennes stora, våta t-shirt ner från vänster axel.
Min ficklampestråle träffade hennes bara hud.
Jag tappade ficklampan.
Den slog hårt mot golvbrädorna.
”Sarah”, fick jag fram, medan hjärtat stannade helt i bröstet.
”Vad… vad är det där?”
På hennes överarm, tydligt synlig i det spridda ljuset, fanns ett stort, mörklila märke.
Det var inte ett slumpmässigt blåmärke från ett fall.
Det var ett perfekt, tydligt bitmärke.
Och det var alldeles för stort för att komma från en hund.
KAPITEL 3
Jag stirrade på bitmärket, min hjärna vägrade ta in det ögonen såg.
Ficklampan låg på golvet, dess ljusstråle skar över de dammiga golvbrädorna och kastade långa, dansande skuggor uppför väggarna.
Som ambulanssjukvårdare har jag sett allt.
Jag har sett hundbett, kattklös och till och med enstaka bett från en panikslagen häst.
Men det här var annorlunda.
Bågen var för bred.
Tandmärkena var för trubbiga.
Det var inte de skarpa, genomträngande punkteringarna från en hunds hörntänder.
Det var de tydliga, ojämna avtrycken från mänskliga kindtänder och framtänder.
Någon hade satt tänderna i den här lilla flickans arm med tillräcklig kraft för att bryta huden och lämna en permanent, lila karta över sitt raseri.
”Sarah”, viskade jag, min röst lät som om den kom från en mil bort.
”Vem gjorde det här?”
Hon drog snabbt upp den stora t-shirten över axeln igen, hennes ansikte blev spöklikt grått.
”Det är inget”, sa hon med liten, darrande röst.
”Jag föll.”
”Du föll inte in i en mänsklig mun, Sarah”, sa jag, min röst blev hårdare trots att jag försökte vara mild.
Jag tog upp ficklampan och reste mig.
Mina händer skakade.
Jag var inte bara rädd längre.
Jag vibrerade av vitglödgad vrede.
Hon backade tills hennes hälar slog i kanten av gästsängen.
Valpen, Buster, gav ifrån sig ett mjukt, rosslande pip från mitten av madrassen.
”Var det Rick?” frågade jag och tog ett steg närmare.
”Gjorde Rick det där mot dig?”
Sarah svarade inte.
Hon knep bara ihop ögonen och började vagga fram och tillbaka.
”Han sa att jag har dåligt blod”, viskade hon, rösten knappt hörbar över regnet.
”Han sa att han måste få ut det dåliga blodet.”
En våg av illamående sköljde över mig.
Jag hade tillbringat tjugo år i stan med att hantera det värsta mänskligheten hade att erbjuda.
Jag flyttade till de här skogarna för att komma undan monstren.
Men det visade sig att monstren bara hade större tomter här ute.
”Jag ska titta på det”, sa jag och försökte få kontroll över andningen.
”Jag måste rengöra det, Sarah. Människobett… de blir väldigt lätt infekterade. De är farliga.”
”Buster är viktigare”, sa hon och öppnade ögonen.
Hon tittade på valpen med ett uttryck av ren, oförfalskad kärlek.
”Han räddade mig.”
Jag rynkade pannan och såg ner på den lilla, sönderslagna hunden.
”Hur räddade han dig, gumman?”
”Rick kom efter mig”, sa hon, rösten blev platt och robotlik.
”Mamma var i affären. Rick hade kniven. Han sa att det var min tur att vara skräpet.”
Hon sträckte ut handen och rörde vid valpens toviga, blodiga huvud.
”Buster bet honom. Han är så liten, men han bet Rick i ankeln och släppte inte.”
Mitt hjärta drog ihop sig.
Den här lilla pälsbollen hade ställt sig upp mot ett tvåhundrakilos monster för att skydda ett barn.
