— I kväll kommer mina föräldrar förbi. Glöm inte att göra den där salladen som du gjorde förra gången. Mamma tyckte så mycket om den då.

Hon klev ut ur festlokalen och lämnade bakom sig ett kaos av skrik, svordomar och klirrande porslin. Luften utanför restaurangen var iskall, men Agatha kände hur hennes bröstkorg blev alldeles lätt. Hon hade precis med egna händer krossat de osynliga bojor som hade hållit henne fängslad i flera år.
Precis när hon kommit tillbaka till deras gemensamma lägenhet, och innan hon hunnit låsa dörren, hördes tunga steg i korridoren. Mark hade rusat efter henne. Han störtade in genom dörren, illröd i ansiktet med tydliga ådror i pannan, bärande på all den rasande vrede han tagit med sig från restaurangen.
Han stormade in i köket, där Agatha höll på att hälla upp ett glas varmt vatten åt sig själv för att lugna ner sig.
— Din galning! Du är en galen kvinna! — skrek Mark och kastade okontrollerat armarna framåt.

Han viftade med armarna som om han ville slå sönder allt i sin väg. — Förstår du vad du precis gjorde? Du har helt förstört min familjs rykte! Vem gav dig rätten att dra upp gamla historier mitt i en fest med dussintals människor?
Agatha stod helt tyst bredvid diskhon. Hon hade bytt ut den tunga kappan mot en vinröd sidenklänning. Det blonda håret hängde utsläppt och rufsigt över hennes axlar. Hennes händer klamrade sig fast vid den vita porslinsmuggen, och hon kände hur den bräckliga värmen spred sig genom huden. Tårarna började omedvetet rinna och föll nerför hennes bleka kinder. Hon grät inte av ånger eller av rädsla för hans ilska. Hon grät över sin egen förlorade ungdom, över sina hopplösa försök att bygga ett äktenskap som redan var ruttet inifrån.

— Jag gjorde det för att jag inte står ut med dina lögner längre. — Agathas röst darrade, men hennes blick som var riktad rakt mot Mark var knivskarp och skrämmande beslutsam. — Titta på dig själv. Du stod där och såg hur dina släktingar förödmjukade din fru, och vad gjorde du? Du höll med dem! Du tvingade mig att be om ursäkt till de människor som sett ner på mig!
— De är min familj! — Mark slog näven i köksbänken, vilket fick några tallrikar att skramla till. — Du är min fru, du har en skyldighet att rädda ansiktet på din man! Du bryr dig bara om att räkna vartenda öre, och du är så långsint över ett billigt armband!
— Ja, jag är långsint! — Agatha höjde rösten och lade all sin frustration i varje ord.

— Eftersom det där armbandet inte handlade om pengar! Det handlade om förakt! Det var din mammas bekräftelse på att jag inte förtjänade fina saker, oavsett hur mycket jag än ansträngde mig! Och det värsta av allt, Mark, är att du höll med henne. Du har aldrig, inte en enda gång, stått upp för att försvara mig.
Sanningen skar som en kniv genom den spända atmosfären. Mark stannade upp. Hans viftande armar sänktes sakta. Den rasande ilskan i hans ansikte började ge vika för förvirring, och sedan för en senkommen ånger. Han tittade på tårarna i sin frus ansikte, och på hennes smala axlar som skakade våldsamt. För första gången i sitt liv insåg han att de “etiketter” som han själv hade satt på henne — småsint, petig, otacksam — inte längre fungerade.

Hon var inte längre den där väggen där han kunde kasta ur sig sina orimliga anklagelser.
— Agatha… — Marks röst sjönk plötsligt och blev hes. Han tog ett steg framåt och sträckte ut handen för att röra vid hennes axel. — Jag… jag menade inte att det skulle gå så här långt. Det är bara att… inför släkten kunde jag inte gå emot mina föräldrar. Du måste förstå mig. Kan vi inte bara lägga det här bakom oss? Imorgon ska jag säga till mina föräldrar att inte lägga sig i våra angelägenheter längre…
Men Agatha tog ett steg tillbaka och undvek hans beröring. Hennes blick flyttades från Marks fegt kompromissande ansikte mot hörnet av rummet, där hennes handväska i skinn redan stod placerad på en pall, bredvid den gläntande trädörren. Hon hade förberett det innan hon åkte till festen. Genom en föraning hade hon vetat att denna dag skulle bli slutet.
— Det är redan för sent, Mark. — Agatha tog ett djupt andetag och torkade hastigt bort de salta tårarna från sina kinder. Hon ställde ner porslinsmuggen på bordet. Det torra ljudet hördes igen, men denna gång lät det som ett domarklubbslag som avslutade en utdragen rättegång. — Du kan fortsätta att vara dina föräldrars duktiga son. Du kan fortsätta att upprätthålla det där falska ansiktet utåt. Men jag kommer inte att delta i den här teatern en enda sekund till.
Hon gick fram till stolen och hängde handväskan över axeln.