— I kväll kommer mina föräldrar förbi. Glöm inte att göra den där salladen som du gjorde förra gången. Mamma tyckte så mycket om den då.

Fnissanden hördes från Marks fastrar och kusiner. Agatha stod fastfrusen på fläcken och kände hur en brännande hetta spred sig längs ryggraden. Hon vände sig mot Mark i hopp om lite försvar, att han skulle säga något till hennes fördel. Men Mark log bara stelt och drog ut en stol bredvid sin mamma, och lämnade en tom plats långt borta, nära slutet av bordet, åt Agatha. Han hade valt sida. Som vanligt.
Under hela festen satt Agatha tyst, plockade åt sig av den smaklösa maten och tvingade sig själv att tugga och svälja. Hon var som ett spöke på sin egen makes familjefest. Alla höjde sina glas för att skåla för Vadim Stepanovich, prisade honom som en förebild till far, och hyllade Alina som den uppoffrande mamman som gett upp allt för sina barn.

När det var dags för presentöppning ställde sig Mark upp och överlämnade högtidligt det dyra fiske-setet importerat från Norge till sin pappa. Vadim Stepanovich log belåtet och dunkade sin son stolt i ryggen. Just då tog en av Marks fastrar till orda — faster Zina, känd för sin vassa tunga:
— Jaha, så omtänksamt av Mark. Men du då, Agatha, har inte du förberett någon egen present till din svärfar? Eller planerar du att ge honom ett halvt äpple precis som när du “bjöd” dem på mat förra månaden?
Hela rummet blev plötsligt dödstyst. Luften frös till is. Alla stirrade på Agatha, och väntade på att hon skulle skämma ut sig, att hon skulle brista ut i gråt eller fly därifrån. Alina Grigorievna log triumferande och tog upp sitt vinglas för en klunk.

Mark rynkade pannan och fräste tyst mot sin fru:
— Agatha, ställ inte till med någon scen här. Sitt stilla.
Men Agatha satt inte stilla. En osynlig gräns inom henne hade precis formellt passerats och brustit. Frustrationen, åren av tålamod, förödmjukelsen över det billiga armbandet och, framför allt, fegheten hos den man som bar titeln hennes make — allt vällde upp som en okontrollerbar storm.
Hon reste sig långsamt upp. Hennes rörelser var så lugna att leendet på Alinas läppar slocknade. Agatha stack ner handen i sin lilla handväska och tog fram en gammal sammetsask — exakt samma ask som innehöll presenten till hennes trettioårsdag, den som hennes svärföräldrar hade gett henne.
— Faster Zina ställer en väldigt bra fråga. Jag har faktiskt med mig en present. — Agathas röst var klar och ekade genom festlokalen,

helt utan att darra. Hon gick fram till Vadim Stepanovich och ställde ner sammetsasken på bordet. — Grattis på sextioårsdagen, pappa. Den här presenten är en mycket “värdefull” minnessak.
Vadim Stepanovich rynkade pannan och öppnade asken. Inuti låg det billiga legeringsarmbandet, det där smycket som köpts på en marknad för tvåhundra rubel, och som nu hade börjat mörkna.
— Vad i helvete håller du på med?! — röt Mark och slog näven i bordet.
— Vilket helvete? — Agatha vände sig hastigt mot Mark, med brinnande blick. — Har du glömt, Mark? Det här är precis samma present som dina föräldrar gav mig på min trettioårsdag. Då dukade jag upp ett bord fullt med kaviar, lax och hummer. Jag stod och lagade mat i två hela dagar för att ta emot dem. Och när jag fick det här armbandet,

vad sa dina föräldrar? “Det materiella är inte viktigt, Agatha. Det är tanken som räknas.”
Agatha vände sig om och tittade rakt in i ansiktet på Alina Grigorievna, som vid det här laget hade blivit askgrå i ansiktet.
— Jag lär mig bara av läxan som du lärde mig. Om tanken är viktigare än priset på presenten, då bär det här armbandet på all den respekt som den här familjen har gett mig under de senaste fyra åren. Jag ger tillbaka det till er, se det som en välförtjänt gentjänst.
— Oförskämt! — Vadim Stepanovich reste sig häftigt och pekade finger i ansiktet på Agatha. — Min familj har tolererat en ouppfostrad svärdotter! Försvinn härifrån omedelbart!
— Ni behöver inte köra iväg mig. — Agatha höll huvudet högt. — Jag hittar ut själv.
Hon tog sin kappa som hängde över stolen. Mark rusade fram, grep hårt tag i hennes arm och väste genom sammanbitna tänder:
— Vad i helvete håller du på med? Du drar mig i smutsen inför hela släkten! Be mina föräldrar om ursäkt omedelbart!
Agatha använde alla sina krafter för att rycka sig loss från Marks grepp. Hon tittade på honom, inte längre med ilska, utan bara med en djup medkänsla och medlidande.
— Den som bör be om ursäkt är du, Mark. Du har alltid tvingat mig att offra min egen självrespekt i utbyte mot din familjs falska heder. Men jag är klar med detta. Smaklig måltid allihop.