— I kväll kommer mina föräldrar förbi. Glöm inte att göra den där salladen som du gjorde förra gången. Mamma tyckte så mycket om den då.
Agatha tittade upp från sin bärbara dator och såg förvånat på Mark.
— Menar du allvar? Det var ju räkor, röd kaviar och lax i den. Och tillfället var min födelsedag. Varför ställa till med sådana utgifter för ett vanligt besök? Vi kan väl bara sitta och ta en fika.
Mark rynkade pannan som om han precis hade hört en ren dumhet.
— Det är mina föräldrar! Är det verkligen så svårt för dig att anstränga dig för deras skull?
— Anstränga mig för vem, Mark? — Agatha stängde den bärbara datorn. — Kommer du ens ihåg vad de gav mig i födelsedagspresent? Bijouterier. Ett armband för typ tvåhundra rubel. Och det på min trettioårsdag!
— Jaha, nu börjar det, — han rullade med ögonen. — Nu är du igång om pengar igen. Mina föräldrar är inte rika, vad förväntade du dig av dem?
— Ett normalt bemötande, — svarade Agatha skarpt. — Inte diamanter.
Mark viftade med handen och gick in i badrummet. För honom var samtalet avslutat. Förresten, som alltid — så fort Agatha tog upp ett obekvämt ämne stämplade han henne genast som småsint, petig eller otacksam. En universell uppsättning etiketter för alla tillfällen.
Salladen gjorde hon ändå till slut. Inte för svärmors skull — utan för husefridens skull. Eftersom ett nej skulle innebära ytterligare flera dagar av demonstrativt tjurande, tunga suckar och smällande i kylskåpsdörren.
Det var lättare att lägga en och en halv timme på räkor än att sedan behöva försonas under en hel vecka.
Svärmodern, Alina Grigorievna, åt salladen med god aptit. Hon tog till och med om. Men i slutet hittade hon ändå något att anmärka på.
— Inte illa, Agatha. Bara lite för lite citron. Men på det stora hela — helt okej.
Agatha log. Det var precis lika mycket citron som förra gången, då svärmodern kallade salladen det godaste hon hade ätit i hela sitt liv.
Men då var det hennes födelsedag, och Alina Grigorievna spelade omsorgsfullt rollen som den omtänksamma släktingen. I dag var det en vanlig kväll — man behövde inte låtsas längre.
Sammankomsten släpade sig fram på det vanliga, tråkiga sättet. Mark berättade för sin far om jobbet och kryddade sina egna prestationer till minst det tredubbla.
Alina Grigorievna återberättade historier om grannar som Agatha aldrig hade sett och aldrig tänkte träffa. Agatha själv hällde upp te, ställde fram tilltugg och gjorde sitt yttersta för att hålla ett artigt ansiktsuttryck.
När gästerna höll på att göra sig i ordning för att gå och stod i hallen, vände sig Vadim Stepanovich plötsligt mot Agatha. Han rynkade pannan så hårt att det bildades ett djupt veck mellan ögonbrynen.
— Agatha, Mark berättade för oss att du var missnöjd med vår present.
Hon flyttade blicken till sin man och kände hur allt drog ihop sig inombords. Han hade helt enkelt berättat för föräldrarna om hennes ord. Han hade satt dit henne utan tvekan.
— Men du måste lära dig att vara mer tacksam, — fortsatte Vadim Stepanovich. — Man ska inte mäta allt i pengar. När du börjar uppskatta omtanken och inte priset på presenten, då blir du en idealisk hustru.
Alina Grigorievna nickade instämmande. Mark tog till slut till orda, men vände sig inte till sin fru, utan till sina föräldrar:
— Kom så går vi, jag följer er till bilen.
Agatha skakade bokstavligen av ilska. Hela kvällen hade hon ansträngt sig, lagat den där förbannade salladen, utstått pikarna — än om citronen, än om frisyren, än om hållningen.
Hon hade tigit och svalt gliringarna, medan Mark under tiden hade framställt henne inför sina föräldrar som en girig fru som behövde sättas på plats.
Och hans föräldrar? Kom hem till henne, åt en dyr middag med kaviar och räkor, och bestämde sig sedan dessutom för att läsa lusen av henne.
Agatha bet ihop så hårt att det gjorde ont i käkarna. Jaha, en “idealisk hustru”? Bra. Det ska hon komma ihåg.
De följande två veckorna återvände hon inte en enda gång till det samtalet. Och det handlade inte om förlåtelse — hon väntade bara.
Oförrätten hade inte blivit mindre. Den hade liksom gömt sig på insidan och påminde om sig själv varje gång Mark nämnde sina föräldrar.
Och han tog, som förväntat, upp det först själv.
— Mina föräldrar kommer på lördag. Laga en vanlig lunch, men utan några krusiduller.
Han sa det i förbigående och blev vaksam. Han väntade tydligt på ett utbrott, ett gräl eller en lång lista med anklagelser.
Men Agatha svarade lugnt:
— Bra. Jag fixar allt.
Mark tittade på henne med vantro, som om han såg henne för första gången. Han granskade henne länge i ett försök att upptäcka en fälla. Men när han inte märkte något dök ett nöjt leende upp på hans läppar.
