— Ja, du ser. Äntligen har du fattat vad familj innebär. Så svårt var det ju inte.
Agatha log tillbaka — mjukt och varmt.
Mark slog sig nöjd ner i soffan, och hon gick ut i köket och började med nöje skriva en inköpslista.
På lördagen åkte Mark redan på morgonen för att hämta sina föräldrar. Han pratade om att hjälpa till med en läckande kran. Agatha lät honom gå utan några extra frågor.
Framåt lunchtid kom hela sällskapet.
— Stig på, är ni snälla, — sa hon och släppte in gästerna. — Bordet är redan dukat.
Hon gick bakom dem och räknade mekaniskt stegen.
Vadim Stepanovich gick in i vardagsrummet och tvärstannade. Alina Grigorievna tittade fram bakom hans axel och stelnade också till.
På bordet låg ett anspråkslöst fat med pålägg: tjocka skivor franskbröd och den billigaste falukorven, upplagd i en fjäderform. Bredvid stod fyra äpplen. Inga sallader, ingen varmrätt, inga tilltugg. Bara en vattenkokare och en sockerskål.
Alina Grigorievna tittade långsamt på Agatha.
— Vad är det här för något? Är det här en bjudning eller ett skämt? Vad tar du dig till?
— Jag kom bara ihåg Vadim Stepanovichs ord, — sa Agatha lugnt, samtidigt som hon satte sig vid bordet och hällde upp te.
— Vilka ord då?
— Om att man inte ska titta på prislappar och mäta allt i pengar. Så jag bestämde mig för att spara lite. Vad spelar det för roll, eller hur? Det är ju omtanken som räknas.
Det blev helt tyst i ungefär fem sekunder.
Sedan vaknade Mark till.
— Driver du med oss? Vad är det här överhuvudtaget?
— Det här är ett bord efter förtjänst, — Agatha tittade sin man rakt i ögonen. — Din familj behandlar mig utan respekt. Jag svarar bara med samma mynt. Och ni ska ha tack för att jag överhuvudtaget har lagat något.
Alina Grigorievna flammade upp.
— Du har tappat det helt! Hur vågar du bete dig så här mot din mans föräldrar?!
— Jag vågar, — Agatha tog lugnt en tugga av ett äpple. — Och jag kommer att fortsätta. Och förresten, dyra presenter behöver ni inte heller vänta er av mig mer. Ni sa ju själva att det materiella inte är viktigt.
Hon ryckte på axlarna.
— Jag köper något för typ tvåhundra rubel och säger att det är från hjärtat. Jag tar efter ert exempel.
Vadim Stepanovich vände sig tyst om och gick ut i hallen. Alina Grigorievna gav Agatha en blick där förvirring och ilska blandades, och gick efter honom.
Mark, röd av raseri, greppade nycklarna.
— Jag skjutsar hem dem. Och med dig pratar jag sen!
Han kom tillbaka först efter två timmar.
Agatha satt lugnt med en bok och drack te när maken började rasa:
— Du har förvrängt allt! Mina föräldrar är vuxna, respekterade människor. Och du ställde till med en cirkus!
— Så länge det inte finns någon respekt för mig kommer det inte att finnas något tillbaka heller, — hon vände blad. — Inga sallader, inga presenter, inga leenden. Allt är väldigt enkelt, Mark.
Han gick in i sovrummet och satt där ända till morgonen.
Det följde dagar då de levde som främlingar för varandra. På morgonen satt de tysta vid frukosten, och på natten lade de sig på varsin kant av sängen.
Mark höll demonstrativt fast vid sin kränkthet och visade med hela sitt väsen att frun bar skulden. Agatha försökte dock inte ställa något till rätta — hon levde bara sitt eget liv.
Efter en vecka tog han till orda först. Utan ursäkter. Han började helt enkelt bete sig som om ingenting hade hänt.
Frågade om middagen, klagade på kollegor, diskuterade jobbet.
Livet återgick till sina vanliga gängor.
Först efter en månad la Agatha märke till en sak: Marks föräldrar kom inte på besök längre. Själv teg han om det, och hon tänkte inte fråga.
Men hon var säker — ett samtal mellan Mark och hans föräldrar hade ägt rum. Och hennes namn hade nämnts i det.
Nu förflöt kvällarna lugnt. De var återigen bara de två. Man behövde inte längre klistra på ett leende och utstå obehagliga människor.
Det kändes som en tyst men viktig seger.
Och Agatha uppskattade varje sådan kväll.
Kanske var detta bara lugnet före en ny storm. Eller så hade hennes mans familj äntligen fattat att de hade lagt sig i vinst med fel kvinna.
