Preston slet upp henne igen.
”Rör på dig.”
Han drog henne genom trädgården bakom huset medan skottlossningen knastrade bortom uppfarten på framsidan och palmblad piskade i den heta vinden.
En vit motorbåt väntade vid den privata bryggan, motorn igång, en av Benedettis män vid ratten.
Allt hade tajmats som ett kirurgiskt angrepp.
Brooke snubblade med flit en gång, för att vinna en halv sekund och se tillbaka.
Genom de franska dörrarna i västra flygeln fick hon en glimt av Gianna som stöttade sig mot väggen, ena handen på magen, den andra fumlande efter mobilen.
Bra, tänkte Brooke.
Bra.
Vid bryggans kant knuffade Preston henne framåt hårt nog för att träet skulle skaka under hennes fötter.
”I med dig.”
Brooke vände sig långsamt om.
”Vad händer när vi kommer till Chicago?”
Hans ansikte mjuknade till den där gamla, välbekanta masken han brukade använda för juryer, donatorer och kvinnor unga nog att missta kontroll för hängivenhet.
”Vi åker hem.”
”Den där takvåningen är inte hemma.”
Hans uttryck fladdrade till.
”Det är det när jag säger att det är det.”
Vattnet slog mot pålarna under dem.
Motorbåtens motor skallrade i otåliga stötar.
Någonstans bakom herrgården tjöt en siren långt borta, ännu inte tillräckligt nära för att spela någon roll.
Brooke såg på mannen hon en gång hade älskat och såg honom tydligt, kanske för första gången.
Inte som ett monster ur en legend.
Bara som en fegis med välskräddade kläder och en statlig titel.
Hon mindes något då.
Två år tidigare hade Preston tvingat henne att ta självförsvarskurser och insisterat på att Chicago blivit farligt och att han ville att hon skulle vara ”förberedd”.
I själva verket hade han bara velat kontrollera ytterligare tre kvällar i veckan.
Ironin kom som en tänd sticka.
Hon lät axlarna falla inåt.
Lät hakan sjunka.
Lät honom tro att hon krympte igen.
Sedan missade hon ett steg med flit.
Preston svor och böjde sig för att gripa tag i henne.
Brooke drev armbågen rakt in i hans ansikte med varenda uns kraft hon hade.
Ben knakade.
Preston stapplade bakåt, blod forsade ur näsan på honom.
Pistolen flög ur hans grepp och skramlade över bryggan.
Brooke kastade sig fram.
Hennes fingertoppar snuddade vid kall metall.
Sedan slog Prestons stövel in i hennes sida och skickade henne flygande.
Han slog henne hårt, ren vrede nu, inga föreställningar kvar.
Hans hand slöt sig runt hennes hals och kramade.
Bryggan suddades ut.
Himlen smalnade.
Ovanför henne var Prestons ansikte strimmigt av blod och hat.
”Trodde du verkligen”, flämtade han, ”att du kunde besegra mig?”
Brooke klöste på hans handled.
Ingen hävstång.
Ingen luft.
Svarta fläckar började blomma ut över hennes synfält.
Inte så här, tänkte hon vilt.
Inte efter allt detta.
Inte på den här bryggan.
Hennes högra hand svepte blint över plankorna och slöt sig kring något tungt.
En slät dekorativ förtöjningssten, liten nog att få plats i hennes handflata, tillräckligt solid för att spela roll.
Hon svingade.
Det första slaget träffade Preston i tinningen.
Hans grepp lättade.
Hon slog honom igen.
Han rullade av henne med en förbannelse, omtöcknad men inte nere länge.
Brooke kravlade bakåt på händer och knän och sög in luft i trasiga, smärtsamma flämtningar.
Preston hittade pistolen först.
Självklart gjorde han det.
Han reste sig ostadigt, blod över hela kragen, och riktade den mot henne med båda händerna.
”Du lär dig aldrig”, sa han.
Brooke såg rakt ner i pipan.
Och under den märkligaste, lugnaste sekunden i sitt liv insåg hon att hon inte längre var rädd för att dö.
Hon var rädd för att bli utplånad.
Skottet gick av.
Preston ryckte till.
Inte för att han hade skjutit.
Utan för att en kula slet genom hans vänstra axel bakifrån och snurrade honom åt sidan.
Han kraschade ner på bryggan, pistolen gled bort ännu en gång.
Brooke vände sig om.
Jace Caruso stod vid bryggans bortre ände i sin dopkostym, kavajen borta, skjortan mörkt fläckad vid ena manschetten, en pistol fortfarande rykande i handen.
Han korsade avståndet snabbt, sparkade Prestons vapen ner i bukten och stannade över honom.
Preston stönade och höll sig om axeln.
Jace höjde pistolen och riktade den rakt mot Prestons huvud.
”Nej!”
Brookes röst kom ut rå och sönderskrapad av hans händer runt hennes hals.
Hon stapplade upp på fötter.
”Gör det inte.”
Jace såg inte på henne.
”Han bröt sig in i mitt hus”, sa han tyst. ”Han slog ner min syster. Han lade händerna på dig. Ge mig ett skäl.”
”För om du dödar honom”, sa Brooke och tvingade luft in i sina sönderslagna lungor, ”då dör han innan sanningen hinner göra sitt arbete.”
Det fick Jaces uppmärksamhet.
Hans blick skar mot hennes.
Brooke tog ett steg närmare trots skakningarna i knäna.
”Om du dödar honom här, blir han en rubrik. Ett mysterium. En federal åklagare mördad av organiserad brottslighet. Han dör som ett offer.”
