Gianna lyssnade utan att avbryta.
När Brooke var klar sträckte Gianna sig över det lilla avståndet mellan dem och kramade hennes oskadade hand.
”Min mamma stannade för länge hos en våldsam man”, sa hon tyst.
”Folk vill tro att kvinnor stannar för att de är svaga.
De stannar för att de räknar på överlevnad i rum som inte förlåter misstag.”
Brooke såg på henne, överraskad av hur exakt det var sagt.
Gianna gav henne ett sorgset litet leende.
”Du sprang.
Det spelar roll.”
Två dagar senare flyttades Brooke från yachten till familjen Carusos egendom på Star Island.
Om yachten hade varit en flytande bur, var herrgården ett kungarike.
Vida vita terrasser.
Palmer klippta med manisk precision.
Övervakningskameror som låg som mörka fåglar under taksprången.
Biscayne Bay skimrande bortom en sjömur av gammal sten.
Rummet de gav henne hade utsikt över vattnet och en balkong stor nog för ett bord och två stolar.
Ingen vakt stod utanför den dörren.
Det betydde mer än rummets storlek.
Giannas ben hade skadats i kraschen, inte allvarligt, men tillräckligt för att doktor Webb skulle rekommendera terapi.
När Gianna fick veta att Brooke var legitimerad fysioterapeut log hon som om hon hade hittat en lucka i universum.
”Du ska hjälpa mig.”
”Jag är tekniskt sett fortfarande en misstänkt gäst.”
”Du är en misstänkt gäst med utmärkta hållningsinstruktioner.
Samma sak.”
De där passen förändrade allt.
Varje morgon arbetade Brooke med Gianna i trädgården eller i uterummet, vägledde henne genom stretchövningar, styrkeövningar och försiktiga balansmoment.
Gianna pratade hela tiden.
Om att växa upp bland män som löste gräl med kulor och födelsedagar med diamanter.
Om att älska sin bror även när han drev henne till vansinne.
Om barnets pappa, som hade dödats i ett attentat sex månader innan han fick veta att han skulle bli far.
Långsamt slutade hushållet att se på Brooke som på en odetonerad sprängladdning.
Sedan dök Bruno upp, en av Jaces löjtnanter, vid hennes dörr medan han höll sig om ländryggen och såg sur ut som om smärta personligen förolämpade honom.
”Gianna säger att du lagar människor.”
”Jag är ingen trollkarl.”
”Kan du hjälpa eller inte?”
Hon hjälpte.
Sedan Nicos axel.
Sedan en av chaufförerna med ett dåligt knä.
Sedan en kock med nervsmärta i handleden.
Brooke behandlade det hon blev ombedd att behandla och ställde inga frågor om var skadorna kom ifrån.
I gengäld förändrades huset omkring henne.
Vaksamheten mjuknade till förtrogenhet.
Tallrikar med mat dök upp i köket med hennes namn på.
Personal nickade när hon kom in i rum.
Någon lämnade ett par nya sneakers utanför hennes dörr efter att ha märkt att de gamla fortfarande var ärrade från bron.
Det var inte frihet.
Men det var den första platsen på flera år där hon kunde andas ut utan att vänta på att ett straff skulle följa.
Jace förblev svårare att läsa.
Ibland kände Brooke blickar på sig i trädgården och såg upp för att finna honom stående på balkongen på andra våningen, utan kavaj, med uppkavlade ärmar, iakttagande henne när hon arbetade med Gianna innan han vände sig bort.
Ibland dök han upp efter middagen och ställde en fråga som lät vardaglig men inte var det.
”Hur stark var strömmen den natten?”
”Stark.”
”Och du hoppade ändå.”
Hon såg på honom över sin temugg.
”Du skulle ha gjort samma sak för din syster.”
”Ja”, sa han.
”Men det väntade jag mig av mig själv.”
En kväll, flera månader efter räddningen, fann han henne stå ensam på den bakre terrassen och stirra ut över vattnet.
”Varför hoppade du egentligen?” frågade han.
Brooke tänkte på att ljuga.
Sedan gjorde hon det inte.
”För att om jag hade lämnat henne där skulle det ha urholkat mig”, sa hon.
”Jag kände mig redan halvdöd när jag nådde Miami.
Om jag hade kört därifrån från den bron skulle den del av mig som fortfarande var värd att rädda ha dött också.”
Jace svarade inte direkt.
Sedan sa han: ”Jag hade fel om dig.”
Från honom lät det som en bekännelse.
Tre månader efter att Brooke kommit till Miami hittade Preston henne.
Inte genom briljans.
Genom besatthet.
I Chicago hade hans panik sedan länge slutat likna kärlek.
Hon hade inte bara flytt.
Hon hade tagit USB-minnet, och han visste exakt vad som fanns på det.
Nog med mutor och banköverföringar för att begrava honom resten av livet.
Han anlitade privatdetektiver med kontanter.
Brände tjänster han var skyldig.
Drog i register.
Ljög för kollegor.
Officiellt letade han efter ett sårbart försvunnet vittne.
Inofficiellt jagade han den enda person som kunde förgöra honom.
När spåret till slut kom tillbaka var det nästan komiskt i sin grymhet.
Brooke Sinclair.
Vid liv.
På Star Island.
Skyddad av familjen Caruso.
Preston flög till New York och mötte Victor Benedetti i ett privat rum på en gammal italiensk restaurang på Manhattan där dukarna var stärkta och mannen mitt emot honom bar våld som om det vore parfym.
