”Du vill ha en avledningsmanöver”, sa Benedetti efter att ha hört honom klart.

”Jag vill ha min fru.”

”Du vill ha USB-minnet.”

Preston log tunt.

”Jag vill ha det som är mitt.”

Benedettis skratt var torrt som gammalt papper.

”Den meningen säger mig allt jag behöver veta om ditt äktenskap.”

De slöt en överenskommelse.

Två veckor senare, en ljus söndag i Miami, gick större delen av familjen Caruso på ett dop i en katolsk kyrka på fastlandet.

Gianna, nu gravid i åttonde månaden och för trött för högtidskläder och sociala leenden, stannade kvar i herrgården.

Brooke stannade hos henne.

Klockan ett på eftermiddagen exploderade frontgrinden.

Skottlossning rev genom huset i långa, brutala salvor.

Glas krossades någonstans nära foajén.

Män ropade utanför.

Gianna blev vit i ansiktet.

”Benedetti”, viskade hon.

Brooke slösade inte bort andan på att svara.

Hon grep Giannas hand och sprang.

”Jaces kontor”, flämtade Gianna.

”Det finns en tunnel.”

De nådde kontoret längst bort i västra hallen precis när fler skott brann av där nere.

Gianna ryckte ut en snidad bok från hyllan.

Bokhyllan gled åt sidan och avslöjade en ståldörr.

Då flög kontorsdörren bakom dem upp.

Brooke snurrade runt.

Preston Hale stod där med en pistol i handen och ett leende som fick hennes blod att bli till is.

”Hej, Brooke.”

Del 3

I tre månader hade Brooke lärt sin kropp ett nytt språk.

Att inte rycka till vid fotsteg.

Att inte be om ursäkt för att hon tog plats.

Att inte förväxla fara med kärlek.

Men trauma är en grym arkivarie.

I samma sekund som hon såg Preston stå i Jace Carusos kontor med en pistol riktad mot hennes bröst mindes varje låst nerv i hennes kropp honom.

Det väl avvägda leendet.

Den lugna rösten.

Dödheten bakom båda.

Han såg exakt ut som han alltid hade gjort när han var på väg att göra något monstruöst och förväntade sig att bli åtlydd för det.

Gianna rörde sig först och ställde sig instinktivt mellan Preston och Brooke trots att graviditeten i åttonde månaden drog i hennes balanspunkt.

Prestons ögon flackade till henne och tillbaka igen.

”Så det här är den berömda systern”, sa han.

”Hon som min fru nästan drunknade för.”

”Lämna henne utanför det här”, sa Brooke.

Hans blick fäste sig vid henne som en hand som slöt sig runt nacken på henne.

”Där är hon”, mumlade han. ”Min förrymda flicka.”

Orden fick hennes hud att krypa.

Skottlossning ekade fortfarande i fjärran, längre bort nu, dämpad av godsets tjocka väggar.

Attacken mot grinden hade gjort exakt det Preston ville.

Dragit säkerheten utåt.

Lockat bort Jace.

Öppnat huset precis tillräckligt länge för att han skulle kunna kliva in genom såret.

”Kom hit”, sa han.

Brooke rörde sig inte.

Prestons mun blev till ett hårt streck.

”Gör inte det här svårare.”

Gianna tog ett steg tillbaka mot den dolda tunneln och Preston svängde pistolen mot henne så snabbt att Brooke tappade andan.

”Inte du”, sa han skarpt. ”Ett steg till och jag skjuter din vän.”

Gianna frös till.

Brooke såg beräkningen i Prestons ansikte och visste exakt vad han tänkte.

Inte nåd.

Aldrig nåd.

Riskhantering.

En död syster Caruso skulle förvandla hela delstaten Florida till ett jaktområde.

En levande höll honom rörlig.

Hon lyfte båda händerna lite.

”Jag går”, sa hon. ”Ingen kamp. Rör henne bara inte.”

Preston log igen, och det var nästan värre än vrede.

”Där är den förnuftiga kvinnan jag gifte mig med.”

Sedan gjorde Gianna det enda ingen väntade sig.

Med ett skarpt, rasande ljud kastade hon sig fram.

Inte elegant.

Inte taktiskt.

Bara med hela sitt hjärta och hela sin styrka och en mors raseri, och drev sin tyngd mot Prestons sida.

Han reagerade instinktivt och knuffade henne.

Gianna slog i trägolvet med en sickande duns och båda händerna flög till hennes mage.

Brooke föll ner på knä bredvid henne.

”Gianna!”

Smärta vred Giannas ansikte.

”Jag mår bra”, ljög hon, redan andfådd.

Preston grep Brooke i håret och slet upp henne på fötter.

Vit smärta sköt över hennes hårbotten.

”Nog”, snäste han. ”Vi går. Nu.”

Brooke bet tillbaka ett rop och tvingade sig själv att tänka.

USB-minnet.

Det låg fortfarande i innerfickan på hennes klänning, insytt där för veckor sedan efter att hon slutat lita på lådor, handväskor och allt som inte satt fast direkt på hennes kropp.

Om Preston fick det, var allt över.

Om Jace fick det, var Preston över.

Brooke vände sig mot Gianna som om hon kollade henne en sista gång.

Hon gick ner på ett knä igen och lade en darrande hand på den andra kvinnans axel.

”Du måste ligga still”, sa hon högt.

Sedan, skyddad av den rörelsen, gled hon det lilla svarta minnet ner i den djupa sidofickan på Giannas lösa klänning.

Giannas ögon vidgades under en bråkdels sekund.

”Jag litar på dig”, viskade Brooke.