Jace såg på henne med öppen misstänksamhet.
”Så säg mig, fru Hale.
Är du den mest hängivna infiltratören jag någonsin har sett?
Eller den mest otursförföljda kvinnan i Amerika?”
Brooke hade hållit för mycket inom sig för länge.
Skrattet som kom ut lät fel, fransigt i kanterna.
”Vill du ha sanningen?” frågade hon.
Han sa ingenting.
”Min man låste in mig i ett omklädningsrum i två dagar för att jag skickade pengar till min bror på rehab.
Han kontrollerar allt.
Han bestämmer vem jag träffar, vad jag bär, vad jag äter, vad jag får veta.
Han slog mig i fyra år på ställen ingen någonsin skulle märka.
Jag stal det där USB-minnet för att jag visste att om det betydde något för honom, kunde det en dag hålla mig vid liv.
Jag flydde för att om jag stannade skulle jag inte överleva honom.”
Hennes andetag skakade en gång, sedan lugnade det sig.
”Jag visste inte vem din syster var.
Jag visste inte vem du var.
Jag såg en gravid kvinna drunkna och jag hoppade i.
Det var allt.
Det var hela den glamorösa mästerplanen.”
Rummet blev så tyst att yachtens motorer hördes surra genom golvet.
Jace sa: ”Nico.”
Nico klev närmare.
”Dra ner kragen.”
Brooke frös till.
Jaces röst blev kallare.
”Gör det.”
Hon drog undan halsringningen på den lånade tröjan.
Nico undersökte de bleknande fingeravtrycksblåmärkena nära hennes nyckelben, det halvläkta märket vid basen av halsen, den gulnande skuggan över revbenen.
När han såg tillbaka på Jace hade något förändrats i hans blick.
”Gamla skador”, sa han.
”Inte arrangerade.”
Jace vände sig bort, gick till fönstret och stod med ryggen mot henne.
När han till slut talade lät det nästan som om han talade till sig själv.
”Antingen har ödet en sjuk humor”, sa han, ”eller så tycker någon där uppe om att skriva absurda manus.”
Sedan vände han sig mot henne igen.
”Du lämnar inte för tillfället.
Preston kommer att leta efter dig.
Benedetti kanske också.
Tills jag har bestämt vad jag ska göra med USB-minnet och vad jag ska tro om dig stannar du under mitt skydd.”
”Det låter väldigt mycket som fångenskap.”
Jace höll hennes blick.
”Skydd och fångenskap kan se lika ut när världen utanför är värre.”
Sedan gick han.
En vecka gick på yachten.
Brooke mätte tiden i måltider hon inte var hungrig på och i vattnets skiftande färg genom det runda fönstret.
Ingen behandlade henne illa.
Ingen rörde henne.
Men det stod alltid en vakt utanför dörren, alltid en tyst påminnelse om att vänlighet och kontroll inte är motsatser i mäktiga hus.
På åttonde dagen kom Gianna för att träffa henne.
Hon såg inte alls ut som kvinnan Brooke hade dragit upp ur kanalen.
Färgen hade återvänt till hennes ansikte.
Hennes mörka hår var borstat slätt över axlarna.
Hennes mage var rundare nu under en krämfärgad stickad klänning, och hennes ögon var livliga på ett sätt som fick henne att verka både yngre och farligare än hon hade gjort på klippan.
”Så”, sa Gianna och satte sig försiktigt i stolen vid sängen, ”du är galningen som hoppade från en bro för min skull.”
Brooke blinkade.
Gianna log.
”Det där var ett skämt.
Mest.”
Lättnad lossade något i Brookes bröst.
”Hur mår du?”
”Levande.
Vilket är en trevlig förändring från att drunkna.”
De skrattade båda två, och ljudet kändes oväntat mänskligt på en plats som verkade byggd för att skrämma.
Gianna lade en hand på magen.
”Bebisen mår bra.
Dr. Webb säger att han är envis.
Jag sa att det är genetiskt.”
Brooke log trots sig själv.
Gianna studerade henne länge.
”Min bror tror att alla antingen är ett hot eller en skuld tills motsatsen bevisats.”
”Det låter utmattande.”
”Det är det.”
Gianna lutade sig försiktigt tillbaka.
”Men jag tror inte att du är ett hot.”
”Varför?”
”För spioner hoppar inte ner i svart vatten för att rädda kvinnor de aldrig har träffat.”
Hennes uttryck mjuknade.
”Och för att när jag vaknade var det första alla berättade för mig att dina händer aldrig slutade skaka medan du gjorde HLR.
Det är inte vad tränade lögnare gör efter en föreställning.
Det är vad skräckslagna människor gör efter att de räddat någon de faktiskt ville rädda.”
Något stramade åt i Brookes hals.
Gianna måste ha sett det, för hennes röst blev mildare.
”Berätta om honom”, sa hon.
”Din man.”
Brooke hade inte tänkt göra det.
Hon hade tillbringat flera år med att hålla Prestons våld inlåst i kroppen som smuggelgods.
Men Gianna ställde frågan på det sätt kvinnor gör när de redan känner till en del av svaret.
Så Brooke berättade.
Välgörenhetsgalan.
Smekmånadsötheten.
Första gången Preston grep henne hårt nog för att lämna blåmärken och bad om ursäkt med rosor som kostade mer än hennes gamla hyra.
Den gradvisa isoleringen.
Övervakningen förklädd till omtanke.
Straffen.
Garderoben.
Flyktförsöket.
