”Okej,” sade hon och satt upp på Penny med en smidig rörelse som avslöjade år av vana på hästryggen. ”Vi rider tillsammans till Willow Creek. Men jag betalar för min mat genom arbete.”

Finn log, ett riktigt leende som nådde ända till hans ögon den här gången. ”Det är en affär, Norah Bennett.”

Kapitel 3: Ritten mot Willow Creek
Under dagen red de sida vid sida över den karga slätten. Solen steg högt och värmen blev tryckande, men vinden från bergen gjorde luften uthärdlig.

De talade inte mycket under de första timmarna. Öknen krävde uppmärksamhet; hål från präriehundar kunde knäcka ett hästben på ett ögonblick, och skuggan under en klippa kunde dölja en skallerorm. Men den tystnad som rådde mellan dem var inte spänd. Det var en förståelsens tystnad.

Vid middagstid stannade de vid en liten källåder som sipprade ut ur en spricka i sandstenen. Medan hästarna drack från ett litet trädtråg som någon resande ställt dit, satte sig Norah och Finn i skuggan av ett stort kaktusbestånd.

”Berätta om din ranch,” sade Norah och tog en tugga av det torkade köttet Finn räckte henne.

”Det är inte mycket att skryta med än,” sa Finn och lutade sig mot klippväggen. ”Omkring tre tusen tunnland, mestadels gräsmark och kullar. Jag har ungefär tvåhundra huvud boskap. Och ett hus som jag och min far byggde av timmer och sten. Det har ett rejält tak, en eldstad och tre rum.”

”Tre rum?” Norah höjde på ögonbrynen. ”Det låter stort för en ensam man.”

”Det var tänkt för en hel familj en gång i tiden,” sade Finn lågmält. hans blick blev fjärran. ”Min far, min mor, Caroline och jag. Nu är det bara jag och två äldre rancharbetare, Sam och Caleb. De har varit hos oss sedan jag var pojke.”

”Känner de till vad du gjorde igår?”

”Nej. Men de känner mig. De vet att jag inte brukar kasta bort tvåhundra dollar på ingenting.” Finn såg på henne. ”När vi kommer fram kommer Sam förmodligen att mumla något om att jag blivit galen, och Caleb kommer att erbjuda dig sin egen stol vid eldstaden. Du behöver inte vara rädd för dem.”

”Jag är inte rädd för gamla rancharbetare, Finn Morgan,” sade Norah med en skymt av ett leende. ”Jag har hanterat långt värre män.”

Solen började sänka sig mot väster när de nådde ingången till en trång kanjon som lokalt kallades Diablo Pass. Kanjonen var känd för sina branta klippväggar och de skarpa svängarna där man inte kunde se vad som väntade bakom nästa hörn.

Finn saktade ner sin häst och lade handen platt mot Big Reds hals. Han spejade upp mot klippkrönen.

”Vad är det?” frågade Norah och greppade instinctively om tyglarna.

”Inget särskilt… bara en känsla,” sade Finn. Hans röst var låg och spänd. ”Håll ditt gevär till hands.”

De red sakta in i skuggan från de höga sandstensväggarna. Luften här var betydligt svalare, nästan källarkall. Ekot från hästarnas hovar mot stengolvet lät som smattrande skott.

Plötsligt stannade Big Red och spände öronen framåt.

Från kröken cirka femtiotal meter längre fram hördes ljudet av stenar som rullade nerför sluttningen. Sedan dök tre ryttare upp.

Norah kände genast igen dem, och hennes blod frös till is.

I täten satt sheriffens förste biträde från Copper Creek — en grov, skäggig man vid namn Vance, med en smutsig läderväst och ett elakt leende. Bredvid honom var de två gruvarbetarna som varit mest högljudda under auktionen igår.

”Se på på det,” sa Vance och drog långsamt sin revolver ur hölstret. ”Vi behövde inte leta länge.”

Kapitel 4: Konfrontationen i passet
Finn reagerade omedelbart. Han drev Big Red ett steg framåt för att täcka Norah. Hans hand var lugn, men hans ögon var kalla som stål.

”Vad vill ni, Vance?” frågade Finn med jämn röst. ”Affären är avslutad. Jag betalade tvåhundra dollar, papperet är undertecknat.”

Vance spottade en brun stråle tobakssaft på marken.

”Papperet gäller i Copper Creek, Morgan. Men här ute i ödemarken gäller andra lagar. Sheriffen kände att han blev snuvad. Tvåhundra dollar är fint, men den här kvinnan förödmjukade lagen i vår stad. Och vi gillar inte att karlar från Willow Creek kommer och spelar hjältar.”

De två gruvarbetarna spred ut sig något för att omringa dem i den trånga kanjonen.

”Hon ska tillbaka,” sa Vance med ett grymt leende. ”Hon ska sitta i cellen tills hon lär sig att bära kjol och hålla käften. Och vad gäller dig, Morgan… om du lämnar över henne nu och betalar ‘resersättning’ på femtio dollar till, kanske vi låter dig rida hem levande.”

Norah väntade inte på Finns svar. Med en snabb, tränad rörelse drog hon sin Winchester ur hölstret och spände hanen med ett högt, metalliskt klick. Gevärspipan var riktad rakt mot Vances bröst.